KVINNANS SAK

Det här snöret med pärlor köpte jag när jag bodde i Grekland, på ön Lesbos. Jag bodde i en väldigt liten fiskeby där det ändå fanns ett par caféer och tavernor i hamnen, eftersom byn fylldes med dagsturister på sommaren. Jag kom dit på hösten, skulle vara där en vecka, men stannade längre, längre och längre tills det blev mitt hem. Lokalbefolkningen i byn har blivit kända världen över för sin solidaritet med flyktingar som kom och kommer i små båtar från Turkiet, och dom blev min familj under tiden jag bodde där. Jag var mycket själv, men sökte mig mer och mer till lokalbefolkningen, för det var svårt när så många kring mig, volontärer, människor på flykt, journalister med mera, bara kom och gick. Byborna tog hand om mig ena stunden – och skvallrade om mig nästa :) Så är livet där. Jag fick olika smeknamn, fick gå in och hämta min egen öl i kylen på tavernan, sa hundra kalimera varje dag. Fiskarna i byn hade varit med om extremt mycket, sett så mycket död, räddat så många liv. Det var dom jag tillbringade mest tid med, ofta i tystnad på café vid varsitt bord tittandes mot havet, ibland med tsipouro och meze och stormiga prat om Erdogan och EU. Efter ett tag kollade vi på fotboll på kvällarna, min bästa fiskarvän bjöd mig på öl när mitt lag spelade mot Olympiakos och jag bjöd tillbaka en annan gång. Min dröm var att själv få följa med ut och fiska calamaris, men av någon anledning var det väldigt svårt att få till. Tillslut fick jag följa med en kväll, när en bekant som var ortodox präst var i byn och också skulle följa med ut. Han pratade norska och berättade för mig att jag aldrig skulle fått följa med i båten utan honom, det var omöjligt för en (svensk) kvinna att följa med en gift man ut i båten utan att byn skulle skvallra ihjäl sig. Tanken hade inte ens slagit mig att det var därför mina killkompisar tuffade ut på havet titt som tätt – men jag hade så svårt att få följa med. En dag kom en äldre man till byn och berättade att han var socialantropolog och hade bott i denna lilla by under två år i början av 80-talet eftersom dom hade så extremt intressanta, starka lokala traditioner som bevarats. Hans forskning hade bedrivits på fiken, där hade han suttit som mig och hängt med männen, betraktat och levt med. Han ville veta exakt hur jag haft det i byn. Så jag berättade – och han häpnade. Han kunde inte föreställa sig att en KVINNA hade ens rört sig på caféerna, suttit med männen och pratat politik och druckit tsipouro, druckit kaffe med dom uråldriga gubbarna, blivit bjuden på öl (jag hävdade och hävdar bestämt än i dag att det var ett tecken på helt vanlig vänskap men enligt hans forskning kunde det enbart varit en sexuell invit). Han sa att jag levde i männens liv, som var helt separat från kvinnornas. När vi pratade insåg jag att han hade rätt, utöver dom underbara kvinnor som jobbade på caféerna men som jag under tiden som gått förstått aldrig var från lokalbefolkningen, så rörde sig inte byns kvinnor där jag var, kanske bara på söndagsmiddag med familjen. Kvinnorna satt inte med en kaffe, en cigg och en kombolói smattrandes i tassen. Hade jag förstått normerna och reglerna i byn hade jag säkert automatiskt börjat följa dom, men jag gjorde bara vad jag var van vid hemma. Jag rörde mig där jag ville röra mig, drack det jag ville dricka, tittade på mitt lag. Jag ville inte sitta i hemmet, jag ville ut på havet. När jag tittar på dom här pärlorna nu hör jag ljuden från allas kombolóis och minns hur alla fiskare tålmodigt skulle visa mig hur man gjorde, och släppte in mig. Vi övade, dom kom med tips, lärde mig några viktiga grekiska ord såsom ”delfin” och ”imorgon”, lagade lamm till mig, för jag älskade lamm. När jag leker med min kombolói med handen minns mitt lilla liv som grekisk-man-prao under 2015-2016. Jag sörjer också att jag genom att vistas i det offentliga aldrig kom nära dom lokala kvinnorna, förutom några få undantag (de som flyttat till ön och gift in sig). Kvinnorna befann sig i det privata.

Lukten av varmt äpplemos ligger tung i köket. Mamma rör i den stora syltgrytan så äpplena inte ska brännas fast i botten. Då och då lägger hon en slev av de kokade äpplena i vaggan och jag får pressa ut moset i den stora rostfria skålen. Liter efter liter hamnar i skålen. När grytan är tömd och diskad hamnar äpplemoset i den och mamma häller i socker och värmer upp samtidigt som hon hela tiden rör runt i moset. När sockret lösts upp kommer stunden jag väntat på ända sedan vi började skära äpplena i bitat. Varmt äpplemos med kall gräddmjölk, vilket barndomsminne! Nu är vaggan min. Den fungerar fortfarande drygt 60 år senare. Den är bättre än både den vagga i plast jag köpte som nygift och tillsatsen till hushållsapparaten. De får mig inte heller att minnas en barndom fylld av smaker och dofter i ett solvarmt kök.

Berättelse Om Signe Christina Pehrs dotter Som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741. “Ett lågvattenmärke i den svenska rättshistorien är att både förövare och offret avrättas i detta fall, där en far våldtagit sin dotter.” Hans Andersson Det första övergreppet skedde när Signe var 14 år. Därefter följde 20 år av helvete för Signe Christina Pehrsdotter. Under dessa år framfödde hon 6 barn varav endast två fanns kvar i livet vid tiden för rättegången. Rättegångsprotokollet från Hovrätten, daterat den 15 Oktober 1741 är fyra sidor långt. Där konstateras att Signes far, Pehr Amundson tog på sig hela skulden i rätten och erkände dottern som helt oskyldig. Han menade att han själv stod som ansvarig för gärningarna och att han därför ensam borde straffas. Men rätten ansåg ändå att Signe bar skuld till gärningar: ”Dock likväl och emedan hon tvärt emot sitt samvetes övertygelse om den grova synd och styggelse hvaråt, hon med sin egen fader levat, i 14 eller 15 år hade hon levt tillsammans med honom samt avlat och framhärdat det ena barnet efter det andra samman med honom.” … ”hon Signe Christina Persdotter jemväl för dess begången blodskam och enfalte hor, lif sitt mista, halshuggas och i bålet brännas.” Den 9 december 1742 avrättades Signe Christina Pehrsdotter på Göteborgs rättarplats. En visa skrevs om händelsen, och då skildringarna i visans text stämmer väl överens med hur händelserna beskrivna i rättegångsprotokollen (Justitieprotokollet för Göteborgs rådhusrätt 1741 7/9 (vol. AIb:14), Göta Hovrätt Huvudarkivet, C IX CB: 2 (roteln) och B II A: 45 (brottsmålsutslag) kan vi anta att det var ungefär såhär Signes liv såg utspelade sig. Visans titel: Berättelse Om Signe Christina Pehrs dotter Som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741. Förestält uti en Botferdig Klage-Wisa Och Sjunges som: Himmelriket liknas wid Tijo Jungfrur O Herre Gud jag klagar för dig, Min sorg gör mig stor möda Utan du av nåde hugsvalar mig,  Så är jag alldeles öde; Gud nåde oss syndare arme.  Olycklig stund jag födder var,  Vad vill jag min Herre Gud svara, Jag klagar mest på min egen far, Mig förde i dödsens snara: Gud nåde oss syndare arme.  Jag var som nogaste tretton år,  Som rosen nylig upprunnen, Min Fader odygdelig efter mig går,  Att odygd bedriva i Lunden: Gud nåde oss syndare arme.  Min fader sade till mig så: Vi skole åt skogen gånga: Där vill jag skjuta fåglar små Och starar skolom vi fånga: Gud nåde oss syndare arme.  Han hade med sig ett täckeverk,  Samt andra Klenoder små,  Odygden hos honom var så stark, Som Satan hittat uppå: Gud nåde oss syndare arme.  Han frestade mig med orden så, Jag skulle nu göra hans vilja, Då kunde jag ej där på förstå,  Vad som han hava ville: Gud nåde oss syndare arme.  Där tog han mig med våld och makt,  Och sig ej mera vörda,  Jag tänkte han hade i akt, Att han mig ville mörda: Gud nåde oss syndare arme. Jag klagar det för min Moder kär, Det snaraste som jag kunde,  Huru min Fader i skogen där, Mig skämde uti den Lunden: Gud nåde oss syndare arme. Då nu min Moder detta förstod, Som hon på mig kunde märka,  En skräck hon fick i sinne och mod,  En pil uti sitt hjärta: Gud nåde oss syndare arme. Min kära Moder med ängslan stor Hon svarade mig här på, Låt ingen människa på denna jord,  Det höra eller förstå:  Gud nåde oss syndare arme. Hon sände mig till min Faders Mor, Hon skulle mig tukta och lära,       Och så sin Son med hårda ord,  Honom lagen förebära: Gud nåde oss syndare arme. Det kunde dock icke bliva där vid,  Men synden dagelig ökte,  Min Fader lämna mig där ej frid,  Men stundelig mig försökte:  Gud nåde oss syndare arme. Då gick han om med listighet stor,   Jag skulle honom hemfölja,  Och leva så i samma hor,  Sanningen må jag ej dölja: Gud nåde oss syndare arme. Det stod så mest uti fyra år, Tills namnen kom uti rykta,  Då syntes honom bäst, han, Fadren vår,  Vi skulle av landet flykta:  Gud nåde oss syndare arme. Ack att jag hade varit så säll,  När jag med Fadren rymde, Att jag hade farit nordan om fjäll,  Uti de kallaste gömme: Gud nåde oss syndare arme. Som vi nu tre på flykten tar,  Och skulle av landet rymma, Hin onde och ett sodome-Par, Jag kan det ej förglömma:  Gud nåde oss syndare arme. Som vi sålunda rymde bort,     Och Fädernes landet lämna,  Vad mera ont i vägen blev gjort,  Det vill jag nu icke nämna: Gud nåde oss syndare arme. När som vi kom i ett främmat land, Där ingen oss klarligen kände, Min Fader han blev till en Tyrann, Sitt sinne han snarligen omvände: Gud nåde oss syndare arme. Min fader utan girighet snöd,  Drev mig i arbet att slava, Jag skulle på landet förtjäna vårt bröd,  Med Räfsa, Skära och Grava: Gud nåde oss syndare arme. När ändat var då Sommaren lång,  Och snön över bergen månd’ ligga, Så drev han mig ut förutan all trång, Jag skulle på landet tigga: Gud nåde oss syndare arme. Jag giver mig skyldig också, Ty får vi bägge nu lida,  Ty aldrig kommer duvungar blå,  Utav korpäggen vita: Gud nåde oss syndare arme. En neslig död har jag förtjänt,  Det kan jag nu besinna, Ty domen är allt skreven och pränt, Gud tröste mig arma Kvinna: Gud nåde oss syndare arme. Min smärta giver mig ingen ro, Min sorg till Månen uppräcker, Mitt hjärta är vordet en pile-sko, Som hanen den mig uppväcker: Gud nåde oss syndare arme. När sorgeröster på högsta står, Min ögon rinna som floder, Mig trösta min dotter är åtta år, Och säger: Gråt icke Moder: Gud nåde oss syndare arme. Imorgon bittida när solen uppgår,  Skall jag åt torget löpa. Där ligger de fiskebåtar små, Där får jag fiskar att köpa: Gud nåde oss syndare arme. Min dotters frågor, de kränker mig mest, Och sätter mitt hjärta i klämma, Vi Fader och Moder i länkar är läst, När andra de löpa och ränna: Gud nåde oss syndare arme. Evad som vid likprocessen sker, När vi skole hädan fara, Så många ögon som där på ser,   I tager eder till vara: Gud nåde oss syndare arme. Jag levat i bång, och stadig strid Som grannarna veta berätta, Min Fader och Man med yxa och kniv Så mången gång mig anfäkta: Gud nåde oss syndare arme. Gud fägne nu var redlig Präst, Som väl med oss ville tala. Vår söte Frälsare känner oss bäst, Han vill våra själar hugsvala: Gud nåde oss syndare arme.

Matrjoskja (eller utanför Ryssland känt som Babushka vilket betyder farmor/mormor) är en delbar trädocka som har blivit starkt associerad med Ryssland, det är inte ovanligt att den som äger en docka har köpt den som souvenir eller fått som gåva. I Ryssland är den en metafor för fertilitet och moderskap, ungefär som en lokal fertilitetssymbol. Den står för arvet över generationer – från mor till dotter, mor till dotter i all oändlighet. Den innehar en matriarkal makt som jag imponeras av och jag uppskattar att den fått så stort genomslag som symbol, även om något som blir till souvenir riskerar att urvattnas och tappa sin kontextuella betydelse så upplever jag inte att det är fallet med Matrjoskjan. I all sin enkelhet och logiken i designen, men samtidigt detaljrikedomen i utsmyckningen så består budskapet. Idag finns en stor industri kring dessa dockor som riktar sig mot turister vilket gör att dockorna finns i alla möjliga utföranden och inte minst prisklasser – de massproducerade billigare varianterna eller de handmålade och exklusivt utsmyckade, kostsamma varianterna. Mina Matrjoskjas: - Den största (till vänster) köpte jag på loppmarknad utanför S:t Petersburg för motsvarande 5 kr. Jag gillade att hon inte är perfekt, hon känns lite hastigt målad med ett snett ansikte och lite förvånad uppsyn. Förmodligen skulle hon inte klassas som en välgjord docka. Hon kändes unik och bortvald, och därför fick hon flytta hem till mig. Under denna resa såg jag också över 20 butiker i innerstan som fokuserade på just Matrjoskjas. - De tre i mitten ingick i en större serie (resten har tyvärr försvunnit genom åren, kanske finns de på vindsförrådet i mitt barndomshem) som jag fick som barn av min egen babushka, min ryska mormor. Jag älskade dockorna och gömde mina små hemligheter i dem och jag radade prydligt upp dem på en hylla när jag inte lekte med dem. Man ser att de blivit använda och älskade, färgen har blekts och smetats ut på sina ställen. - Paret till höger ingår också i en större serie som jag hittade i min svenska släkts sommarstuga som troligen inköpts som souvenir från Ryssland på 1950 eller 1960-talet.