Kvinnohistoriskas samling

När jag tänker på pärlorna och alla armband och halsband jag gjorde som barn, fylls jag av minnen av färg, glädje och stolthet. Men mest av allt minns jag relationerna som växte fram medan pärlorna träddes på tråden. För mig var de aldrig bara små glänsande bitar, de var en del av min värld, en plats där kreativitet, tålamod och kärlek fick ta plats. Jag minns hur jag satt vid köksbordet, hur ljuset från fönstret föll över pärlor i blått, rosa, grönt och silver. Varje pärla hade sin plats. Varje färg bar en tanke, en känsla, en person. Jag visste vem jag skapade för. När jag gav bort mitt första armband gjorde jag det med stolthet, som om jag gav bort en del av mitt hjärta. Idag sitter mitt barn med pärlor i händerna och gör smycken till mig. Och minnena väcks till liv igen. Han gör armband i skolan och kommer hem med sina små, vackra skapelser. Jag ser samma koncentration i hans ögon, samma noggranna rörelser när han väljer färger, samma glädje när han visar vad han har gjort. När han ger mig sina armband tar jag emot dem med samma stolthet som jag själv en gång kände. Det är som om tiden knyter ihop sig själv i dessa små pärlor.