Först och främst springer jag för hälsans och psykets skull. Men jag springer även för morfars skull. Jag har sprungit tidigare men började springa mer när han dog 2016. Morfar Enar sprang mycket i sitt liv. Han sprang många lopp och i bokskogen vid Svedala där han bodde länge. När jag springer så känner jag mig fri och stark. Särskilt i skogen/naturen. Och jag känner att morfar är med mig och hejar på.
Jag springer för att jag vill känna att jag orkar. Och för att visa mig själv att jag visst kan komma dit. Dit som i framåt liksom, ospecificerat. Ofta känns det nämligen som att jag inte orkar springa, eller inte ens kommer att orka längre fram. Då springer jag utan krav från mig själv, tänker att det verkligen är en av de sakerna i livet som man inte kan fuska sig till, det enda sättet att få mer kondition på är att orka börja. Och fortsätta. Och ta pauser om man behöver. Tar man en paus tidigt så har man ändå börjat. Och då är ett steg taget. Sen tar jag fler. Ibland känns det bara tungt, och ibland, känns det som att jag har klarat något riktigt stort. För det är det, att orka mer än vad man tror att man ska göra är mäktigt. Oavsett hur stor det är i relation till någon annan, så är det hur stort det är för mig som jag ska låta ta plats. Och att sedan springa Tjejmilen med ett gäng kvinnor som alla går igenom sin egen resa, tillsammans, är ännu härligare.
Löppasset dagens viktigaste möte. Ett möte med mig själv. Det ger en frihetskänsla jag inte upplevt i någon annan idrott. Bland är det en lugn paus från allt brus där jag tar in naturen. Bland springer jag hårt för kan känna livet pulsera i kroppen. Jag blir harmonisk av en lugn jogg och starkt av fart. Varje gång jag kommer tillbaka från ett pass är jag en bättre och gladare person.
Jag springer för att få tystnad, lugn, vara frisk, känna mig stark och uppleva frid.
Jag känner mig fri, lugn, stark, i momentum med min kropp, jag känner att jag kan andas och vara exakt här och nu i både själ och kropp.
För att jag mår bra fysiskt och psykiskt av att springa. Egentid och känsla av att vara stark och fri. Meditation. Olika tempo har olika funktioner. Är jag arg springer jag fort, om jag är trött springer jag långt och långsamt i naturen och vilar hjärnan under tiden.
Jag springer för att jag känner mig stark, fysiskt och mentalt. Jag springer för att känner mig stolt över mig själv och vad min överviktiga kropp faktiskt klarar av.
När jag springer känner jag mig fokuserad och min ångest dämpas. Oavsett hur trött jag är efter så känner jag mig alltid glad.
För att få egentid i en fullspäckad vardag, när jag springer är jag fri från ändlösa checklistor och allt som ska fixas med. Det är min stund med min bästa musik. Jag känner mig stark och glad och flåsig haha.
För att få träning i en stressig vardag med jobb och småbarn. Löpningen är enkel och kan varieras och genomföras vart man än är. Det ger mig glädje att springa, oavsett om jag springer själv, med barnvagn eller med en kompis.
När jag springer är jag stark, snabb, självständig och tillfreds. Så känns det i alla fall. I själva verket är jag inte alltid så snabb eller stark. 😊
Jag springer för att rensa tankarna, svettas ut stress, springa ifrån bekymmer, slippa migrän och spänningar, bli stark, möta naturen, andas frisk luft. I långa träningspauser, t ex vid sjukdom eller tidsbrist, tappar jag energi och lust, och det kommer inte tillbaka förrän jag får på mig löparskorna igen.
Jag började springa som en del av kbt när jag var deprimerad, och sen har jag fortsatt. Löpningen får mig att tänka på inget annat än exakt det jag håller på med, vilket känns som en riktig katharsis. Det är svinjobbigt och jag kommer nog aldrig bli en löpare med slimmad kropp och helt okomplicerad relation till löpandet, men det har jag släppt vid det här laget. Löpningen räddade mig när jag mådde mycket dåligt och det är jag så tacksam för så jag känner stor glädje när jag springer (eller kanske framför allt efteråt).
Jag springer för att det skapar en bubbla, en bubbla där jag får känna mig fri, där jag älskar min kropp. En bubbla där jag är världens bästa människa alla kategorier, där jag tror på mig själv och inte ser ett enda hinder. Jag känner mig ”high in life”.
