Artiklar · Stockholms Kvinnohistoriska · Stockholms Kvinnohistoriska

Kombolói – ”worry beads”

Det här snöret med pärlor köpte jag när jag bodde i Grekland, på ön Lesbos. Jag bodde i en väldigt liten fiskeby där det ändå fanns ett par caféer och tavernor i hamnen, eftersom byn fylldes med dagsturister på sommaren. Jag kom dit på hösten, skulle vara där en vecka, men stannade längre, längre och längre tills det blev mitt hem. Lokalbefolkningen i byn har blivit kända världen över för sin solidaritet med flyktingar som kom och kommer i små båtar från Turkiet, och dom blev min familj under tiden jag bodde där. Jag var mycket själv, men sökte mig mer och mer till lokalbefolkningen, för det var svårt när så många kring mig, volontärer, människor på flykt, journalister med mera, bara kom och gick. Byborna tog hand om mig ena stunden – och skvallrade om mig nästa :) Så är livet där. Jag fick olika smeknamn, fick gå in och hämta min egen öl i kylen på tavernan, sa hundra kalimera varje dag. Fiskarna i byn hade varit med om extremt mycket, sett så mycket död, räddat så många liv. Det var dom jag tillbringade mest tid med, ofta i tystnad på café vid varsitt bord tittandes mot havet, ibland med tsipouro och meze och stormiga prat om Erdogan och EU. Efter ett tag kollade vi på fotboll på kvällarna, min bästa fiskarvän bjöd mig på öl när mitt lag spelade mot Olympiakos och jag bjöd tillbaka en annan gång. Min dröm var att själv få följa med ut och fiska calamaris, men av någon anledning var det väldigt svårt att få till. Tillslut fick jag följa med en kväll, när en bekant som var ortodox präst var i byn och också skulle följa med ut. Han pratade norska och berättade för mig att jag aldrig skulle fått följa med i båten utan honom, det var omöjligt för en (svensk) kvinna att följa med en gift man ut i båten utan att byn skulle skvallra ihjäl sig. Tanken hade inte ens slagit mig att det var därför mina killkompisar tuffade ut på havet titt som tätt – men jag hade så svårt att få följa med. En dag kom en äldre man till byn och berättade att han var socialantropolog och hade bott i denna lilla by under två år i början av 80-talet eftersom dom hade så extremt intressanta, starka lokala traditioner som bevarats. Hans forskning hade bedrivits på fiken, där hade han suttit som mig och hängt med männen, betraktat och levt med. Han ville veta exakt hur jag haft det i byn. Så jag berättade – och han häpnade. Han kunde inte föreställa sig att en KVINNA hade ens rört sig på caféerna, suttit med männen och pratat politik och druckit tsipouro, druckit kaffe med dom uråldriga gubbarna, blivit bjuden på öl (jag hävdade och hävdar bestämt än i dag att det var ett tecken på helt vanlig vänskap men enligt hans forskning kunde det enbart varit en sexuell invit). Han sa att jag levde i männens liv, som var helt separat från kvinnornas. När vi pratade insåg jag att han hade rätt, utöver dom underbara kvinnor som jobbade på caféerna men som jag under tiden som gått förstått aldrig var från lokalbefolkningen, så rörde sig inte byns kvinnor där jag var, kanske bara på söndagsmiddag med familjen. Kvinnorna satt inte med en kaffe, en cigg och en kombolói smattrandes i tassen. Hade jag förstått normerna och reglerna i byn hade jag säkert automatiskt börjat följa dom, men jag gjorde bara vad jag var van vid hemma. Jag rörde mig där jag ville röra mig, drack det jag ville dricka, tittade på mitt lag. Jag ville inte sitta i hemmet, jag ville ut på havet. När jag tittar på dom här pärlorna nu hör jag ljuden från allas kombolóis och minns hur alla fiskare tålmodigt skulle visa mig hur man gjorde, och släppte in mig. Vi övade, dom kom med tips, lärde mig några viktiga grekiska ord såsom ”delfin” och ”imorgon”, lagade lamm till mig, för jag älskade lamm. När jag leker med min kombolói med handen minns mitt lilla liv som grekisk-man-prao under 2015-2016. Jag sörjer också att jag genom att vistas i det offentliga aldrig kom nära dom lokala kvinnorna, förutom några få undantag (de som flyttat till ön och gift in sig). Kvinnorna befann sig i det privata.

Äppelmosvagga

Lukten av varmt äpplemos ligger tung i köket. Mamma rör i den stora syltgrytan så äpplena inte ska brännas fast i botten. Då och då lägger hon en slev av de kokade äpplena i vaggan och jag får pressa ut moset i den stora rostfria skålen. Liter efter liter hamnar i skålen. När grytan är tömd och diskad hamnar äpplemoset i den och mamma häller i socker och värmer upp samtidigt som hon hela tiden rör runt i moset. När sockret lösts upp kommer stunden jag väntat på ända sedan vi började skära äpplena i bitat. Varmt äpplemos med kall gräddmjölk, vilket barndomsminne! Nu är vaggan min. Den fungerar fortfarande drygt 60 år senare. Den är bättre än både den vagga i plast jag köpte som nygift och tillsatsen till hushållsapparaten. De får mig inte heller att minnas en barndom fylld av smaker och dofter i ett solvarmt kök.

Skillingtryck från 1742

Berättelse Om Signe Christina Pehrs dotter Som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741. “Ett lågvattenmärke i den svenska rättshistorien är att både förövare och offret avrättas i detta fall, där en far våldtagit sin dotter.” Hans Andersson Det första övergreppet skedde när Signe var 14 år. Därefter följde 20 år av helvete för Signe Christina Pehrsdotter. Under dessa år framfödde hon 6 barn varav endast två fanns kvar i livet vid tiden för rättegången. Rättegångsprotokollet från Hovrätten, daterat den 15 Oktober 1741 är fyra sidor långt. Där konstateras att Signes far, Pehr Amundson tog på sig hela skulden i rätten och erkände dottern som helt oskyldig. Han menade att han själv stod som ansvarig för gärningarna och att han därför ensam borde straffas. Men rätten ansåg ändå att Signe bar skuld till gärningar: ”Dock likväl och emedan hon tvärt emot sitt samvetes övertygelse om den grova synd och styggelse hvaråt, hon med sin egen fader levat, i 14 eller 15 år hade hon levt tillsammans med honom samt avlat och framhärdat det ena barnet efter det andra samman med honom.” … ”hon Signe Christina Persdotter jemväl för dess begången blodskam och enfalte hor, lif sitt mista, halshuggas och i bålet brännas.” Den 9 december 1742 avrättades Signe Christina Pehrsdotter på Göteborgs rättarplats. En visa skrevs om händelsen, och då skildringarna i visans text stämmer väl överens med hur händelserna beskrivna i rättegångsprotokollen (Justitieprotokollet för Göteborgs rådhusrätt 1741 7/9 (vol. AIb:14), Göta Hovrätt Huvudarkivet, C IX CB: 2 (roteln) och B II A: 45 (brottsmålsutslag) kan vi anta att det var ungefär såhär Signes liv såg utspelade sig. Visans titel: Berättelse Om Signe Christina Pehrs dotter Som för bedrefwen blodskam med sin egen Fader, utstod sitt rättmätiga straff på Götheborgs Rättarplatz then 9 Dec. 1741. Förestält uti en Botferdig Klage-Wisa Och Sjunges som: Himmelriket liknas wid Tijo Jungfrur O Herre Gud jag klagar för dig, Min sorg gör mig stor möda Utan du av nåde hugsvalar mig, Så är jag alldeles öde; Gud nåde oss syndare arme. Olycklig stund jag födder var, Vad vill jag min Herre Gud svara, Jag klagar mest på min egen far, Mig förde i dödsens snara: Gud nåde oss syndare arme. Jag var som nogaste tretton år, Som rosen nylig upprunnen, Min Fader odygdelig efter mig går, Att odygd bedriva i Lunden: Gud nåde oss syndare arme. Min fader sade till mig så: Vi skole åt skogen gånga: Där vill jag skjuta fåglar små Och starar skolom vi fånga: Gud nåde oss syndare arme. Han hade med sig ett täckeverk, Samt andra Klenoder små, Odygden hos honom var så stark, Som Satan hittat uppå: Gud nåde oss syndare arme. Han frestade mig med orden så, Jag skulle nu göra hans vilja, Då kunde jag ej där på förstå, Vad som han hava ville: Gud nåde oss syndare arme. Där tog han mig med våld och makt, Och sig ej mera vörda, Jag tänkte han hade i akt, Att han mig ville mörda: Gud nåde oss syndare arme. Jag klagar det för min Moder kär, Det snaraste som jag kunde, Huru min Fader i skogen där, Mig skämde uti den Lunden: Gud nåde oss syndare arme. Då nu min Moder detta förstod, Som hon på mig kunde märka, En skräck hon fick i sinne och mod, En pil uti sitt hjärta: Gud nåde oss syndare arme. Min kära Moder med ängslan stor Hon svarade mig här på, Låt ingen människa på denna jord, Det höra eller förstå: Gud nåde oss syndare arme. Hon sände mig till min Faders Mor, Hon skulle mig tukta och lära, Och så sin Son med hårda ord, Honom lagen förebära: Gud nåde oss syndare arme. Det kunde dock icke bliva där vid, Men synden dagelig ökte, Min Fader lämna mig där ej frid, Men stundelig mig försökte: Gud nåde oss syndare arme. Då gick han om med listighet stor, Jag skulle honom hemfölja, Och leva så i samma hor, Sanningen må jag ej dölja: Gud nåde oss syndare arme. Det stod så mest uti fyra år, Tills namnen kom uti rykta, Då syntes honom bäst, han, Fadren vår, Vi skulle av landet flykta: Gud nåde oss syndare arme. Ack att jag hade varit så säll, När jag med Fadren rymde, Att jag hade farit nordan om fjäll, Uti de kallaste gömme: Gud nåde oss syndare arme. Som vi nu tre på flykten tar, Och skulle av landet rymma, Hin onde och ett sodome-Par, Jag kan det ej förglömma: Gud nåde oss syndare arme. Som vi sålunda rymde bort, Och Fädernes landet lämna, Vad mera ont i vägen blev gjort, Det vill jag nu icke nämna: Gud nåde oss syndare arme. När som vi kom i ett främmat land, Där ingen oss klarligen kände, Min Fader han blev till en Tyrann, Sitt sinne han snarligen omvände: Gud nåde oss syndare arme. Min fader utan girighet snöd, Drev mig i arbet att slava, Jag skulle på landet förtjäna vårt bröd, Med Räfsa, Skära och Grava: Gud nåde oss syndare arme. När ändat var då Sommaren lång, Och snön över bergen månd’ ligga, Så drev han mig ut förutan all trång, Jag skulle på landet tigga: Gud nåde oss syndare arme. Jag giver mig skyldig också, Ty får vi bägge nu lida, Ty aldrig kommer duvungar blå, Utav korpäggen vita: Gud nåde oss syndare arme. En neslig död har jag förtjänt, Det kan jag nu besinna, Ty domen är allt skreven och pränt, Gud tröste mig arma Kvinna: Gud nåde oss syndare arme. Min smärta giver mig ingen ro, Min sorg till Månen uppräcker, Mitt hjärta är vordet en pile-sko, Som hanen den mig uppväcker: Gud nåde oss syndare arme. När sorgeröster på högsta står, Min ögon rinna som floder, Mig trösta min dotter är åtta år, Och säger: Gråt icke Moder: Gud nåde oss syndare arme. Imorgon bittida när solen uppgår, Skall jag åt torget löpa. Där ligger de fiskebåtar små, Där får jag fiskar att köpa: Gud nåde oss syndare arme. Min dotters frågor, de kränker mig mest, Och sätter mitt hjärta i klämma, Vi Fader och Moder i länkar är läst, När andra de löpa och ränna: Gud nåde oss syndare arme. Evad som vid likprocessen sker, När vi skole hädan fara, Så många ögon som där på ser, I tager eder till vara: Gud nåde oss syndare arme. Jag levat i bång, och stadig strid Som grannarna veta berätta, Min Fader och Man med yxa och kniv Så mången gång mig anfäkta: Gud nåde oss syndare arme. Gud fägne nu var redlig Präst, Som väl med oss ville tala. Vår söte Frälsare känner oss bäst, Han vill våra själar hugsvala: Gud nåde oss syndare arme.

Matrjosjka, den ryska dockan

Matrjoskja (eller utanför Ryssland känt som Babushka vilket betyder farmor/mormor) är en delbar trädocka som har blivit starkt associerad med Ryssland, det är inte ovanligt att den som äger en docka har köpt den som souvenir eller fått som gåva. I Ryssland är den en metafor för fertilitet och moderskap, ungefär som en lokal fertilitetssymbol. Den står för arvet över generationer – från mor till dotter, mor till dotter i all oändlighet. Den innehar en matriarkal makt som jag imponeras av och jag uppskattar att den fått så stort genomslag som symbol, även om något som blir till souvenir riskerar att urvattnas och tappa sin kontextuella betydelse så upplever jag inte att det är fallet med Matrjoskjan. I all sin enkelhet och logiken i designen, men samtidigt detaljrikedomen i utsmyckningen så består budskapet. Idag finns en stor industri kring dessa dockor som riktar sig mot turister vilket gör att dockorna finns i alla möjliga utföranden och inte minst prisklasser – de massproducerade billigare varianterna eller de handmålade och exklusivt utsmyckade, kostsamma varianterna. Mina Matrjoskjas: - Den största (till vänster) köpte jag på loppmarknad utanför S:t Petersburg för motsvarande 5 kr. Jag gillade att hon inte är perfekt, hon känns lite hastigt målad med ett snett ansikte och lite förvånad uppsyn. Förmodligen skulle hon inte klassas som en välgjord docka. Hon kändes unik och bortvald, och därför fick hon flytta hem till mig. Under denna resa såg jag också över 20 butiker i innerstan som fokuserade på just Matrjoskjas. - De tre i mitten ingick i en större serie (resten har tyvärr försvunnit genom åren, kanske finns de på vindsförrådet i mitt barndomshem) som jag fick som barn av min egen babushka, min ryska mormor. Jag älskade dockorna och gömde mina små hemligheter i dem och jag radade prydligt upp dem på en hylla när jag inte lekte med dem. Man ser att de blivit använda och älskade, färgen har blekts och smetats ut på sina ställen. - Paret till höger ingår också i en större serie som jag hittade i min svenska släkts sommarstuga som troligen inköpts som souvenir från Ryssland på 1950 eller 1960-talet.

Karin Palmérs gös

Karpen på flaggan anspelar på att personen som sytt flaggan hette Karin Palmér (1906-1998). I slutet av 1950-talet köpte hon sig en egen båt vilket var ovanligt att en kvinna gjorde dåförtiden. Det var till en folkbåt tillverkad av Oskar Schelin i Kungsör omkring 1949. Namnet ”Karp” anspelar på namnet Karin. På båtens segel stod F som i folkbåt och S 133. Hon var skeppare på den, ofta med manliga gästar som fick sköta maten ombord. Sörmlands museum kontaktades av Karins dotter Aina Palmér (1931- ) som ville berätta om sin mamma och båten samt skänka fina fotografier, filmer, loggböcker och föremål. Jag gjorde en intervju med Aina där hon engagerat berättade om sin mamma. Karin levde på Östermalm i Stockholm med en pappa som var arkitekt och en mamma som haft en modefirma i samma stadsdel. Karin var som ung modist och senare i livet bankanställd. Hon led mycket över att vara dyslektiker och av att därför känna sig underskattad, men fann självkänsla som duktig seglare. Jag citerar Aina Palmér: ”Genom seglingen har jag förstått att hon fick en frihet som hon aldrig kunde uppleva på land. Avläsa vädret, klar rumsuppfattning, veta vad man ska göra, det var så naturligt för henne. Hon hade också en stark materialkänsla i händerna. Till exempel så kunde hon sy sitt eget Genuasegel.” ”Mamma hade ansvar för sin egen folkbåt och besättning och för själva seglingens utförande. Och satt vid pinn och skötte detta själv. Om man jämför med många av hennes väninnor så var de hänvisade ner till ruffen. En gång var mamma och jag ensamma på båten. Vi kom in i Kryssarklubbens gästvik på Runmarö och det gick ju perfekt. Men jag förstod att vi var inte vanliga mamma och jag. Vi var för säkra. Vi ingav en sådan misstänksamhet hos omgivningen. Men jag lärde mig mycket av seglingen och av mamma om att ta plats helt enkelt. Bland det mest fantastiska jag har upplevt var de timmar vi gick över Östersjön under en långsegling 1959. Ombord var jag, mamma och mammas väninna Billie.”

Barnvagn

Denna barnvagn köptes av Walther och Wilhelmina von Hallwyl år 1866 till deras förstfödda dotter Ebba. Den var en av de allra första barnvagnarna som kom till Sverige. Ebba, Ellen, Elma och Irma von Hallwyl har alla legat i denna barnvagn på säteriet Ericslund, Södermanland.

Dagböcker 1995–1996

Dagboken samlades in då etnolog/intendent Ingrid Kaijser på Sjöhistoriska museet gjorde en stor samtidsdokumentation om sjöfarande kvinnor. Dagboken finns arkiverad i Sjöhistoriska museets ämbetsarkiv tillsammans med de många intervjuer som gjordes med kvinnliga sjömän. Intervjuerna är utskrivna på papper och inspelningarna finns bevarade i två olika digitala format. Intervjuerna är långa och de är 58 stycken. En del fotografier, brev och lite annat samlades också in.

Broderade dukar

I en garderob i det hus, där min mor föddes och växte upp, finns fantastiska alster broderade av min morfars syster Ingeborg. Ingeborg föddes i bondfamilj 1905 och var tvilling med Ingrid. De föddes som nummer fem och sex i en syskonskara som till sist blev sju barn. Under förlossning drabbades Ingeborg av en cp-skada, vilket gjorde att hon var spastisk i ena sidan av kroppen. Hennes vänstra sida var i princip obrukbar. I början av förra seklet sågs det som en skam att få ett ”missbildat” barn, dvs ett barn med funktionshinder. Ingeborg gömdes undan och fick stanna på sitt rum då de fick gäster. Hon fick aldrig gå i skola som sina syskon. Ingeborg lärde sej dock att brodera. Många är de dukar och bonader som hon broderade, mycket vackert, trots sitt stora handikapp. Det var först då hennes bror träffade sin blivande hustru som hon började komma ut bland folk och första gången hon fick bada. Ytterst få fotografier finns där Ingeborg finns med på bild. Flera familjebilder finns tagna men Ingeborg finns inte med på dessa bilder. Min mamma växte upp med Ingeborg som flyttade in hos sin bror och hans hustru. Ingeborg fick komma ut mer i samhället då hon gick med i missionsförsamlingen på orten. Hon gick bort 1967, 62 år gammal. Varje gång jag öppnar garderoben och ser de alster Ingeborg gjort, tänker jag på henne och hennes öde.

Mensskydd från 1930-talet

Inlämnaren Margits mamma Matilda Åkerman stickade bindorna i oblekt ljusvekegarn, till hennes första menstruation ca 1930. Bindan bars med gördel i resår och knytband. Margit minns att när hon studerade i Lund och bodde inackorderad, så sköljde hon upp dem, torkade och skickade hem dem till modern för att hon skulle koka dem. Margit tror att hon kan ha använt de här bindorna och andra under hela 1930-talet och början av krigsåren. När hon gick på Biblioteksskolan i Stockholm 1945 minns hon att det fanns engångsbindor att köpa.

Mikrovågsugnen

Den första svenska mikrovågsugnen konstruerades för storkök av Husqvarna under tidigt 1960-tal. Några år senare presenterades denna modellen, Cupol, en version för privata hushåll. Husqvarna Vapenfabriks mikrovågsugn designades av Carl-Arne Breger. Mikrovågsugnen uppfanns av en slump. Det skedde när amerikanen Pervy Spencer, för vapenindustrins räkning, experimenterade med radarutrustning och elektromagnetiska vågor. En oväntad bieffekt var att den choklad han bar i fickan smälte av strålningen. Efter detta provade han att värma popcorn - som poppade. 1947 hade han konstruerad den första 340 kilo tunga mikrovågsugnen.

Stridsflygplanet

Tyskarna kallade de för "natthäxorna" - Nachthexen. Kvinnorna på bilden tillhörde Sovjetunionens 588:e nattbombningsflottilj. Flottiljen bestod av enbart kvinnor och utförde 24 000 stridsuppdrag mellan 1942 och 1945. Detta var den första gången kvinnor tog tjänst som stridande piloter i ett krig. Krig har ofta varit en situation där genusarbetsdelningen har utmanats och förändrats. I Sverige fanns det dock inga kvinnliga stridsflygplanspiloter förrän 1991, när Anna Delham slutförde sin utbildning. Sveriges andra kvinnliga stridsflygplanspilot examinerades 2017. Ändå anställde det svenska försvaret kvinnor under andra världskriget, som luftbevakande "tornsvalor", som höll utkik efter utländska som svenska plan utifrån specialbyggda utsiktstorn. Att kvinnor passade för denna typ av tjänst som "luftsvalor" motiverades med att de "lättare föredrar händelselöshet än män." De kunde också ägna sig åt stickning och dylikt under tiden, menade man.

Sigillring

Drottning Kristina var en kvinna som hade något som inte andra kvinnor hade: ett statssigill. För en burgen krets var det naturligt att ha ett personligt sigill, ett pitschaft. Även kvinnor hade ett pitschaft för att kunna försegla brev eller underteckna ett dokument. Men de representerade inte staten. Kristina kunde besegla sina brev och dokument med riksvapnet. Hennes sigillring representerar hennes yttersta makt över alla medborgare i kungariket. Ja, det var ett kungarike även under hennes regentskap. För drottning Kristina var krönt till kung. Hur skulle det annars vara någon ordning? Förr i världen hade ett sigill en betydelse, dels som personligt igenkänningstecken och dels som garanti för ett dokuments äkthet. På 1600-talet var det endast en liten skara kvinnor som hade ett eget sigill. Sigillstampen var ett tecken på utvaldhet. Idag är ett personligt sigill kanske mer förknippat med affekterade män och romantiska flickor. Det är även lätt att det uppfattas som att man gör sig till om man använder ett sigill. Sigillstampar kan också köpas hart när överallt för en billig peng. Hur påverkar vårt förhållningssätt till sigill vår syn på tidigare århundradens sigill?

Ölflaskor

Att kvinnor arbetade i industrin var något nytt i en tid då Sverige började industrialiseras. Arbetet kunde vara ett tungt och ohälsosamt. Zorns målning var kanske inte menat som samhällskritik, men han fångade ändå det koncentrerade arbetet och betraktaren förstår att det var ett tungt jobb. Förhållandena på fabrikerna var tuffa och mot sekelskiftet började fackföreningar växer fram för att kämpa för bättre villkor. Men kvinnor och män arbetade ofta under vitt skilda villkor. Efter en omröstning startade bryggeriarbeterskorna på Münchenbryggeriet en egen facklig avdelning som stred specifikt för kvinnornas rättigheter på arbetsplatsen.

Läkarväskor

De här väskorna tillverkades troligen på 1880-talet. Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare, har ägt väskorna som hon donerade till Stockholms läns landstings medicinhistoriska museum. Väskorna återlämnades till Karolina Widerströms våning, Fleminggatan 30, när Stockholms Läns Landstings medicinhistoriska museum stängdes. (Art. 71-2 i Karolina Widerströms våning.) En allmänpraktiserande läkare på 1800-talet behövde inte många instrument. De rymdes i en långsmal väska med bred botten, 35-45 cm lång och ungefär 25 cm hög. Karolina Widerström började 1889 som förlossningsläkare, gynekolog och allmänläkare. Att hjälpa barn till världen slutade hon snart med eftersom de andra uppgifterna fyllde all tid. Den bakre väskan är från tiden som förlossningsläkare. Där finns en förlossningstång med tillhörande nätkorg för att sterilisera tången genom kokning. I den finns också fack för små flaskor. Säkert hade Dr Widerström karbolsyra för desinficering av kvinnans sköte och barnmorskans händer. Kanske också Kloroform för att söva kvinnan om det blev för smärtsamt. Den främre väskan är allmänläkarens väska. Där skramlade en uppsättning instrument. En spatel eller flera (för att titta patienter i halsen), stora för vuxna och små för barn. En febertermometer, en nymodighet på 1800-talet. Pincetter för olika behov. Förbandsmaterial och sax. Karolina Widerström jobbade dock inte enbart som ambulerande läkare som skyndade till patienternas hem med sin väska. Redan 1889 öppnade hon en egen praktik med inriktning på kvinnomedicin och gynekologi. Du kan höra mer om kliniken i podden som finns överst på sidan, eller fördjupa dig i berättelsen här: https://www.kvinnohistoriska.se/kvinnansplats-klada

Basketboll

En basketboll från Sörmlands museum som har använts i gymnastiksalen på Sigridslundsskolan i Årdala. Den har använts så mycket att de karakteristiska svarta ränderna är nästan bortnötta. Vi vet inte vem som har använt bollen, men idag utgår vi från att det var lika många tjejer som pojkar som spelade basket i i Sigridslundsskolan. I Sverige spelas sporten av ungefär lika många män som kvinnor och är en av de mest populära bland flickor i Stockholm. Samtidigt upplever några av spelarna att sporten är långt ifrån jämställd, eftersom det ofta satsas mer på killar som kan göra en mer lukrativ karriär.

Reformklänning

Fru Gurli Linders reformklänning skapades omkring 1896–97 av den norska reformdräktsförespråkaren fröken Kristine Dahl, som hämtat inspiration från den engelska Artistic Dress rörelsen, verksam under 1800-talets senare hälft. Med passion för en medeltidsinspirerad dräktestetik i vackra material och enkel form tog man avstånd från tidens obekväma mode till förmån för friare och mer hälsosamma kläder. I Sverige hade Svenska Drägtreformföreningen bildats 1886 i syfte att verka för hälsosammare kvinnokläder i motsats till tidens ”parisermode”, vilket föreskrev hårt korsetterad midja, rikligt med dekorationer, en fyllig turnyr över stussen och fotsida kjolar. Gurli Linder ger en glimt från dräktreformföreningens 10-årsjubileum 1896: ”Den norska dräktreformkvinnan fröken Kristine Dahl inbjöds att visa sina modeller. Hennes grekiska bröstband, som ersatte våra bastanta reformliv, och hennes prinsessklänning med Watteauveck i ryggen beundrades mycket och voro en tid moderna. I mina gömmor ligger än en sådan där Kristine-Dahls-klänning av kreperat ylle, från ovan till nederst fodrad med tjock grå kypert samt försedd med hög skoning av olin och borstkant. Och det var en sällskapsdräkt!” (Sällskapsliv i Stockholm under 1880- och 1890-talen, 1918). Mönster till reformklänningen fanns till försäljning i Stockholm hos firma K. M. Lundberg vid Stureplan. Klänningen passade in i modet och blev mycket populär under några år. Gurli Linder avled 1947 vid 82 års ålder. Dottern, fröken Estrid Linder, skänkte klänningen till Nordiska museet 1948.

Dagböcker

Fyra dagböcker skrivna av Elin Sirenius under åren 1874-1880. Elins första dagbok sträcker sig från den 25 maj 1874 till Nyårsnatten 1875. Elin är 17 år då hon börjar skriva. Hon skriver om resor, baler och middagar men även också om vardagliga händelser, relationer och människor i sin närhet. Hon skriver om när hon är tärna på sin vän Hilmas bröllop, om det händelserika besöket i Uppsala och om resan till Kalmar, där hon och hennes mamma lämnar sin lillasyster Signe på flickskola. Hur tonårsångest kunde kännas 4 september 1874: "O hvad jag känner mig olycklig i qväll, allting går emot mig. Mamma förebrår mig att jag är så retsam, förbehållen och allt möjligt och att jag inte duger till något, o, om hon endast viste hvad det smärtar mig när hon säger så, desto hårdare och slutnare blir jag, när jag någon gång bemödar mig att vara god händer alltid att något går emot och då är det slut med mig. Jag känner rigtigt en inre jäsning i mig som om jag ville explodera men jag måste qväfva det tills jag lägger mig, då jag ger den luft i tårar."

Solvatten

”Solvatten” är en portabel vattenrenare av svenska uppfinnaren Petra Wadström. Med hjälp av solens energi renar och värmer den tio liter vatten på några timmar En enkel och praktisk lösning för alla som lever på platser där rent vatten är långt ifrån en självklarhet. Att rena vatten kräver för det mesta elektricitet eller bränsle. – något det på många platser är ont om. Då vattenrenaren utnyttjar solens energi, bidrar den, förutom till rent vatten, också till att kol-och vedanvändningen minskar. En Solvatten kan ge användaren ca 40,000 liter rent och hett vatten. Fotograf: Okänd, Världskulturmuseerna (CC:BY) En Solvatten-dunk innehåller två stycken femliters behållare. I öppningarna där en fyller på finns ett tygfilter. Solvatten ska ställas i direkt solljus, så att vattnet samtidigt som det värms utsätts för UV-strålning. Strålningen gör att mikroorganismerna som finns i vattnet blir ofarliga. Kombinationen av värme och UV-ljus är ett mycket effektivt sätt att rena vatten. När reningsprocessen är klar ändras en indikator, ett rött sorgligt ansikte blir till ett grönt och glatt. Alla samhällen behöver tillgång till rent vatten. 2,1 miljarder människor saknar tillgång till tjänligt vatten i anslutning till sin bostad. Att hämta vatten och ved är ett tidskrävande arbete som oftast utförs av kvinnor, och de drabbas ofta hårt utav brist på rent vatten. Av de som saknar tillgång till rent vatten, tvingas nästan 160 miljoner människor hämta orent dricksvatten ur öppna källor som sjöar, floder och dammar.

Ritning av inredning

Det fanns alltid en dörr emellan. Vissa av dem var dina, andra förbjudna. Facit till denna labyrint lämnades från trotjänare till nyanställd. ”Bakom den dörren är herrskapets matsal; där skall hon inte vara.” Ett tydligt tecken på ett framgångsrikt hem var att man inte behövde se kvinnliga tjänare, de höll sig bakom sina dörrar. Alla dörrar ser likadana ut, men det är olika människor som går igenom dem och bakom dem finns olika rum. Även idag kan det finnas dörrar som vi explicit eller outtalat inte får passera, såväl fysiska som symboliska dörrar. Vilka är dessa dörrar? Vem är det som berättar för oss vilka vi har tillträde till eller ej? Hur har dörrarna och rummen förändrats sedan 1890-talet?

Lagbok

Lagbokens innehåll är under konstant omvandling. Det har skett ständiga anpassningar till ideologiska förändringar och nya företeelser. Regler tillkommer, andra försvinner och vissa omformuleras. Trots processens demokratiska ambitioner kan den aldrig bli helt neutral. Redan från start görs en rad val, om vem som formulerar problemet, vilka som tillfrågas uttala sig och vad som är möjligt att tänka just då. Lagbokens innehåll påverkar individen på många plan. Lagarna som rör homosexualitet har till exempel gått från att straffa till att skydda. Men en ny lag eliminerar inte per automatik informella strukturer eller fördomar. Och det som idag ses som en självklar och viktig rättighet, kan ifrågasättas imorgon.

Hatt

Hatten är från 1850-talet och av en vanlig modell för tiden, använd av herrar. Men det som gör hatten speciell är att i botten på kullen finns en tryckt bild på en för tiden omtalad kvinna. Kvinnan är Sophie Sager, som blev en ”kändis” under 1850-talet. Hon kom till Stockholm 1848 och tänkte öppna en butik. Men innan hon kom så långt blev hon utsatt för ett våldtäktsförsök. Trots att hon som kvinna var omyndig och som ogift enligt dåtidens moralsyn inte ens borde känna till särskilt mycket om den sexuella akten, anmälde hon förövaren, talade öppet om vad som hänt, var sin egen försvarsadvokat och lyckades få mannen fälld. Rättegången följdes noggrant av pressen och Sophie Sager blev omskriven, ofta på ett inte så positivt sätt. Efter rättegången började hon engagera sig för kvinnors rättigheter och kom att skriva flera böcker i ämnet. Så småningom emigrerade hon till USA, där hon fortsatte sitt arbete inom kvinnorörelsen. Bilden är ett massproducerat tryck, och Sophie Sager är på bilden inte på något sätt framställd som en ”dålig” kvinna, vilket hon ibland framställdes som i dåtidens press. Hatten har använts av en (okänd) man i Hälsingland och troligen i en mer folklig miljö. Detta berättar för oss att trots att Sophie Sager hånades och förlöjligades i pressen så tycks hon ändå ha haft ett visst stöd, också utanför Stockholm. Under mitten av 1800-talet verkar det ha varit en kortvarig trend för herrar att ha en bild i kullen på sin höga hatt. I museets samlingar finns även hattar med Jenny Lind.

Lustgastuben

Lustgas har använts sedan mitten av 1800-talet. Det är ett lätthanterligt ämne som vid inhalation ger effekt bara några sekunder. När gasen, via blodet, når hjärnan uppstår en känsla av eufori. Det är den känslan som gett gasen prefixet "lust". Idag är lustgas den vanligaste formen av smärtlindring i Sverige. Över 80 procent av de födande kvinnorna använder sig av lustgas under förlossningen.

Bok

Min mamma jobbar som bibliotekarie och har alltid tyckt att biblioteket är en såpass viktigt del i samhället eftersom det är ett ställe dit alla få komma och ta del av kunskap och underhållning. På lika villkor. Alice Munro är en författare som skriver på ett sätt som gör att jag känner igen min mamma. Det är vardagliga betraktelser med mycket djup som ryms i dem och mycket humor.

Tröja

Min mamma stickade tröjan för mig hon var yngre. Hon jobbade på en tygaffär i Luleå. En gång när jag var liten och hade vi syslöjd i skolan kom min mamma på besök under dagen. Det slutade med att alla barn ville ha hjälp av min mamma. Jag kommer ihåg känslan att jag både blev stolt över min mamma men blev samtidigt lite svartsjuk över alla andra barn som fick hennes uppmärksamhet.

Ring

Ring av guld med miniatyrporträtt föreställande Märta Helena Reenstierna (1753-1841), även kallad ”Årstafrun”, samt hennes dagböcker från år 1793-1839. Årstafrun var ryttmästarinna och fru på Årsta gård/säteri under 66 år, det var en mindre herrgård i Stockholms utkant (då), strax utanför Hornstull. Ringens porträtt är det enda kända av henne, och dess tillblivelse beskrivs vid flera tillfällen i dagboken. Vid maken Christian Henrik von Schnells namnsdag den 16 september 1796 skriver Årstafrun ”Om morgonen gav jag min Käre man den ring med mitt Portrait som nyligen var förfärdigad.” I dagböckerna kan vi ta nära del av Årstafruns liv, sysslor och reflexioner om stort och smått i närapå ett halvt århundrade: 47 år. Dagböckerna ingår i Nordiska museets samlingar, och är utgivna i bokform (se referenser nedan). Ringens utformning är typisk för tiden. Den är målad av en officer som även var konstnär - det var före kamerans tid och inom det militära var det viktigt att kunna måla, rita av, dokumentera. Ringen var också en kärleksgåva, ett minnesföremål. Namnsdagar firades vid tiden oftare än födelsedagar.

Sjal

Svart sidensjal med röda blommor och blad. Vävd på Almgrens sidenväveri förmodligen av väverskan Clary Österdahl. Inköpt på 1940-talet av Ingrid Berenfeldt som arbetade på Almgrens Aktiebolags kontor som ung. På 1870-talet tillverkades 90 000 sjalar per år på Almgrens sidenväveri. Efterfrågan var stor eftersom de flesta gifta kvinnor bar sjal på huvudet. Idag kan sjalar väcka starka känslor och debatt. Bär kvinnor sjalen av fri vilja eller representerar det en form av förtryck? Vilken roll spelar mode och personlig stil?

Namnbricka

Den ena kortsidan av namnbrickan är skadad och bucklig. Bucklan på namnbrickan kommer av att den använts som skruvmejsel i tjänsten på X2 motorvagnar. När det blev stopp i till exempel toalett eller handfat behövde personalen öppna en lucka och sedan skruva på en skruv för att åtgärda problemet. Istället för att hämta en skruvmejsel använde en del av personalen sina namnbrickor till detta. Utformningen på namnbrickorna har ändrats över tid och den officiella benämningen har varit funktionsskylt på grund av att det finns ett antal som beskriver yrkesfunktionen. Det har funnits skyltar med både namn och funktion, samt med både för- och efternamn, endast efternamn eller endast förnamn. Logotypen på skyltarna har också ändrats, och ibland utelämnats som på denna namnbricka. Att det numera ofta endast är förnamn på skyltarna beror på att det blivit hotfullare på tågen och att personalen känner sig utlämnad då efternamnet finns med på skylten. Givaren hörde själv av sig till museet 2013 och erbjöd sin gamla uniform som gåva och 2015 samlade Järnvägsmuseet in fler föremål från samma givare, bland annat två namnbrickor. Blusar, tröja, kavaj och väst, som ingår i uniformen, har en liten ficka på bröstet med ett hål att trä i magneten på baksidan av namnbrickan. Sista dagen denna uniform användes var 2008-05-26. Dagen efter sattes en ny svart uniform i bruk. Namnbrickor har varit listade i uniformsbestämmelserna, men det dröjer oftast inte lång tid innan nya varianter tas i bruk på olika enheter. Namnbrickorna ser fortfarande likadana ut 2020 när detta antecknades.

Scrapbook

En bok som har ”scrapbook” tryckt på bokryggen. Den har länge funnits i arkivet på Sjöhistoriska museet men har först under senare år blivit ordentligt identifierad och knuten till den kvinna som på de tomma bladen både skrivit och målat. Hon hette Edla Ulrich (1816-1897) och hon tillägnade scrapbooken sina brorsbarn systrarna Anna, Ellen och Sigrid Ulrich. Allas namn är skrivna på första sidan. Akvarellerna skildrar hus, landskap och flora på den västindiska ön Sankt Barthélemy som var i svensk ägo 1785-1878. Edlas bror som var svensk guvernör på ön tog dit sin syster som lärarinna till sin och hustrun Josephines tre döttrar. De tillbringade cirka 10 år på ön och reste hem 1878 då ön återgick till Frankrike för en symbolisk summa. Scrapbooken ger anledning till att sätta sig in i ett livsöde för en borgerlig svensk kvinna under 1800-talet. Fadern var handsekreterare åt kungen Karl XIV Johan och familjen bodde på Stockholms slott samt under somrarna på Gröndal på Djurgården. De deltog i huvudstadens sällskaps- och kulturliv. Eftersom hon var ogift så kom Edla att arbeta som lärarinna och guvernant i välbeställda familjer, så som många i hennes situation gjorde under denna tid. Familjen hade nära kontakt med Sveriges koloni Sankt Barthélemy, först genom att Edlas bror Carl blev guvernör där och sedan genom att brodern sjömilitären Bror Ulrich efterträdde honom. Den stora händelsen i Edlas liv var troligen då hon i femtioårsåldern blev guvernant åt sina brorsbarn på andra sidan jorden. Edla grundade även en skola för mörkhyade barn på Sankt Barthélemy. Den fanns i nästan femtio år. Hon ägnade sig även åt att i tidens anda avbilda framförallt växter men också hus på ön, till exempel guvernörsbostaden. Människor är hon däremot inte så intresserad av men de förekommer som små knappt skönjbara figurer. Att scrapbooken blivit bevarad kan vi tacka Edlas brorsdotter Sigrid för som skänkte den till Sjöhistoriska museet tillsammans med andra minnen från ön. Sigrid har berättat om den enformiga, alltför heta och torra tillvaron på ön då svenska korvetters besök utgjorde ett välkommet avbrott i tristessen. De stannade i flera veckor och systrarna Ulrich blev uppvaktade på danser och utflykter. Efter återkomsten till Sverige 1878 bodde de tre ogifta systrarna tillsammans hela livet. Först bodde de tillsammans med fadern i sjöofficersbostad i Långa raden på Skeppsholmen i Stockholm. Efter hans död bodde systrarna nära Millesgården på Lidingö. Det är ovisst om faster Edla ingick i hushållet. Sigrid blev sekreterare i Fredrika Bremerförbundet och medverkade aktivt till bildandet av en allmän pensionsförsäkring för sjuksköterskor.

Fotografi

Missionen förde svenskar till Afrika men också afrikaner till Europa, och de kvinnor som deltog i arbetet kommer ofta i skuggan när man berättar dess historia. Den svenska missionens arbete i Kongo har påverkat samhällsutvecklingen i båda länderna under lång tid, och även långt utanför själva kyrkan. Den har också en historia som knyter ihop de globala perspektiven med de väldigt lokala, i både Kongo och Sverige. Bilden är tagen på okänd plats i Kongo, men personerna var verksamma framförallt vid missionsstationerna Kibuntzi och Mukumbungu. Bilden måste vara tagen mellan 1905 och 1916, och har ingått i Svenska Missionskyrkans arkiv. Många fotografier därifrån är producerade för att fungera i kyrkans officiella kommunikation. De kan visa exempel på missionens framgångar som nybyggda kyrkor och skolor, eller för kontrastverkan hur dåligt kongoleserna (i missionärernas ögon) lever som hedningar. Men den här bilden ger mer känslan av privat fotoalbum eller minne från en utflykt. På bilden ser vi Karl-Edvard Laman, Selma Laman, Johan Hammar och Maria Hammar. Barnet i hennes famn är någon av döttrarna Ingrid, Märta, Mazia eller Vivi. Kongoleserna på bilden vet vi tyvärr ingenting om.

Tekanna

Kerstin Hesselgren var den första kvinnliga riksdagsledamoten som talade i Sveriges riksdag. Hennes jungfrutal handlade om barnmorskornas usla villkor. Kerstin Hesselgren blev sensationellt – oväntat för henne själv – invald i den statusfyllda 1:a kammaren 1922. Då hade kvinnor precis fått rösträtt i Sverige! Kerstin Hesselgren mottog som present denna utsökta kinesiska tekanna från 1700-talet av Karolina Widerström, Sveriges första kvinnliga läkare. De var pionjärer på olika fält i samhället och blev båda berömda för sina storartade insatser i samhället. När Kerstin Hesselgren dog 1962 återbördades tekannan till Karolina Widerströms kök. Hennes våning på Fleminggatan 30 var då som nu i Kvinnliga Akademikers ägo. I långa tider har kvinnor etablerat och stärkt sina nätverk med gåvor. Enligt antropologerna är gåvor ett vanligt sätt i alla länder och tider för att skapa vänskapsband. En vacker tekanna är både ett bruksföremål och en prydnad för hemmet. Det är det en utmärkt gåva kvinna till kvinna.

Tändhatten

År 1826 påbörjades tillverkning av brandraketer vid en anläggning i stadsdelen Marieberg på Kungsholmen i Stockholms västra utkanter. Mot slutet av 1800-talet hade verksamheten vuxit till att bli en viktig producent av ammunition till den svenska krigsmakten. Vid ammunitionsfabriken arbetade ett stort antal kvinnor med tillverkning av bland annat sprängpatroner och finkalibrig pistolammunition. Kvinnorna var eftertraktade som arbetskraft eftersom de uppfattades som fingerfärdiga, tålmodiga och noggranna – viktiga egenskaper när det handlar om framställning av explosiva ämnen. Dessutom var de billigare att anställa än männen. Ett moment i ammunitionstillverkningen som kvinnorna genomförde var framställningen av tändhattar. En tändhatt är en liten kapsel som fylls med ett tändämne och används till att utlösa sprängverkan i exempelvis patroner och granater. Ett tändämne som kvinnorna handskades med i framställningsprocessen var tetryl. Det var ett giftigt ämne som gjorde att kvinnorna drabbades av tandlossning och färgade deras hud rödbrun och deras hår rött. Kanske har just den här tändhatten tillverkats av en rödhårig kvinna i Marieberg år 1856. År 1950 lades ammunitionsfabriken i Marieberg ned för att flyttas till Zakrisdal utanför Karlstad. Fram till 1990-talet fortsatte kvinnorna vid Zakrisdalsverken att utgöra en väsentlig del av den arbetskraft som framställde ammunition till den svenska vapenindustrin.

Den livgivande kvinnan

Kvinnan har ända sedan tidernas begynnelse uppmärksammats, dyrkats, älskats, förtryckts och t.o.m. utnyttjats för sin livgivande kraft. När man betraktar denna idol (figurin) kan man tydligt urskilja en mänsklig gestalt med huvud, hals, kropp, platt mage, armar och ben, men det som skiljer denna figurin från andra är de böjda, och något särade benen. Hon är inte på något sätt unik, än mindre är det hon troligtvis precis har gjort unikt. Hon är den livgivande kvinnan, kvinnan som precis fött sin avkomma – kvinnan som ger liv. Denna idol (figurin) är tillverkad i en grön stenart som kallas pikrolit för cirka 5900–5500 år sedan, troligtvis på Kythrea på Cypern. Den vittnar om ett skeende som förenat och förenar många kvinnor världen över. Idolen kan ha burits av en kvinna, den kan ha dyrkats av en kvinna men framförallt så vittnar den om vad de flesta kvinnor genomlevt och bidragit till. Den är med andra ord ett föremål som skapats av mänsklig hand för att påminna om en kvinnas inneboende kraft och styrka. Den vittnar om ett skeende som förekommit sedan tidernas begynnelse, och kanske även en önskan om att det ska gå bra i det livgivande ögonblicket.

Den simmande kvinnan

Till en början ser den ganska anspråkslös ut, den simmande flickan. Inte förrän vid en närmare titt upptäcker man den detaljerade, nakna, utdragna kroppen som med sina bägge händer omsluter en höghalsad fågel, en vildand. Hon har tolkats som en simmande flicka, och vem skulle inte hålla med om att tankarna går till vatten när man ser den liggande kroppen med upphöjt huvud? Lägger man dessutom till den vattenlevande fågel som hon ömt håller i sina händer, så blir bilden fulländad! Föremålets grace och luftighet vittnar om den totala närvaro och hantverksskicklighet som den som skapat den haft och behärskat. Men vad skulle den användas till? Fågeln är tvådelad och när den övre delen och likaså flickans lösa huvud lyfts av uppenbarar sig den sked som det faktiskt är. Träskedar som denna finns i många samlingar runtom i världen. De har olika namn – dekorerade skedar och kosmetiska skedar. Denna träsked användes troligtvis vid religiösa sammanhang och det som offrades med den var myrra i samband med brännoffer (mat som brändes). Den är ett tydligt exempel på hur kvinnans (i det här fallet den unga kvinnans kropp) har använts inte bara i konsten utan även för att förstärka ett bruksföremåls funktion. Den visar vilken symbolisk innebörd kvinnans kropp haft historiskt sett i religiösa sammanhang. I det här fallet tror man att det kan finnas en koppling till kärlekens gudinna, Hathor, i det forntida Egypten.

Pappersarken

I en arkivlåda, i ett konstmagasin på Konstmuseet i Skövde, finns bland många andra teckningar och skisser ett drygt tjugotal mycket stora pappersark. På dessa ark finns dels delar av bilder i starka färger, dels delar av texter. Var för sig ter de sig oavslutade eller avklippta. Först när de pusslas ihop och åtta blad bildar en större helhet, får vi syn på de färdiga bilderna. Den som gjort dessa bilder är konstnären Anna Sjödahl (1934-2001). Tillsammans med Kerstin Abram-Nilsson och Boï Edberg gav hon sig 1969 in i kampen om rätten att föra fram tankar och budskap i stadens offentliga miljöer. De gjorde det som politiska aktivister. Gruppen hyrde offentliga affischtavlor i olika omgångar under några år och satte upp sina egna affischer med alternativa meddelanden. Deras affischer agiterade till exempel mot miljöförstöring eller handlade om alternativ till konsumtion. De första gångerna skramlade de ihop till hyran själva och målade bilderna för hand. Sista gången fick de ett projektbidrag som räckte till både hyra och till att screentrycka affischerna. Projektet ledde även till en utställning på Arkiv för dekorativ konst (nu Skissernas museum) i Lund 1972. Anna Sjödahl var politiskt engagerad. 1958 var hon med och startade Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Tidigt i sitt liv anslöt hon sig till kväkarna, en starkt pacifistisk rörelse med human människosyn, med rötter i England. Med Bilder på stan – Alternativ till reklam ville Sjödahl och hennes kollegor visa att det är möjligt för alla att göra sin röst hörd. De frågeställningar hon arbetade med i affisch-projektet är lika aktuella nu som då. Önskan att ta det offentliga rummet i anspråk och framföra alternativ till kommersiell reklam känner vi igen idag i olika former av gatukonst - Street Art.

Fjärilen

En liten tredimensionell skulpturmodell är ömsint och tålmodigt vikt i styvt papper. Ömtålig, med tejpbitar som lossnar och spår av fingrar som hanterat föremålet om och om igen, är det ändå en stark form som fungerar i det lilla formatet men också tål att förstoras. Ritningarna är tecknade på rektangulärt papper med proportionerna från ett A4-ark. Alla vikningar har omsorgsfullt streckats upp på papperet och bygger på den Dynamiska symmetrins principer, ett naturens proportionssystem, som formulerats av Jay Hambidge redan på 1920-talet. Konstnären Elli Hemberg (1896-1994) föds och växer upp i Skövde. Konststudier vid Carl Wilhelmssons målarskola för henne till Stockholm, där hon blir kvar. Gifter sig med en läkare, Sven Erlandsson. Inga barn. Hon fortsätter signera sina verk med sitt flicknamn. Konstnärligt hör Hemberg hemma i modernismen. Hennes måleri går från föreställande till abstrakt. Så småningom lämnar hon det tvådimensionella måleriet och arbetar mer och mer tredimensionellt. Under 1970- och 1980-talen, vid en ålder då de flesta redan pensionerat sig, får Hemberg flera uppdrag till offentliga gestaltningar på olika platser i Sverige. Arkitekturskulpturen Fjärilen invigs i Rålambshovsparken i Stockholm den 20 november 1980, beställare är Stockholms stad. Fjärilen är den lilla pappersmodellen omsatt i betong som vindskydd. Hemberg har visioner om att göra ”arkitektur” av stort antal av sina skulpturmodeller i papper. Hon vill vidga synen på den offentliga konsten. För henne innebär begreppet arkitektur en form som kan omsluta den mänskliga kroppen. Byggmästare Arnold Larsson har utvecklat en ny teknik med sprutbetong på armerade isoleringsplattor, en konstruktion som tillåter en ny öppenhet i formen, utan stag eller andra stödelement, som inte varit möjlig tidigare. Fjärilen uppförs 1980 i Rålambshovsparken, Stockholm. Hemberg kallar den för en skulpatur. Ännu idag, 40 år senare, används den som mötesplats, fotbollsmål eller ett ställe att ha picknick på. Ett vindskydd.

Buss

Kollektivtrafiken, som oftast bedrivs med bussar, har på samma sätt som cykeln utökat kvinnors fysiska handlingsområde i en tydligt genuskodad offentlig sfär. När den privat organiserade kollektivtrafiken blev mer omfattande under 1870-talet var det framförallt önskan om ekonomisk tillväxt. Fabrikerna behövde arbetskraft och arbetarna behövde sätt att ta sig dit, framförallt när städerna blev större och avstånden mellan bostad och arbete växte. Kollektivtrafikens organisering har en direkt koppling till de jämnställdhetspolitiska målen. En kollektivtrafik som ger alla samma möjlighet att ta sig till arbete eller utbildning är en förutsättning för ekonomisk självständighet. Även om hälften av alla busspassagerare nästan alltid har varit kvinnor, så dröjde det i Stockholm fram till året 1958 innan den första kvinnliga busschauffören tog plats bakom ratten. Texten om bussens historia baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.” Läs mer om boken och beställ den här: https://www.kvinnohistoriska.se/shop/kvinnosaker

Sjöfartsbok

I en sjöfartsbok registreras en sjömans tjänstgöringar ombord. Det är en slags identitetshandling för sjömannen. Det här är en sjöfartsbok för en kvinna mellan åren 1923-1937. Kvinnan hette Matilda Elvira "Elina" Forslund, född i Skön i Medelpad 1871 och avliden där 1968. Hon var till sjöss under trettiotre år och mönstrade av 1937. Kvinnor skrevs ofta inte in i sjömanshusen förrän 1933. Därmed fick också kvinnor rätt till pension. Tidigare anställdes ofta kvinnor av en hyrbas och inte genom sjömanshusen såsom brukligt var för män. Det verkar ha varit en svensk företeelse att kvinnor anställdes i så stor utsträckning på ångfartyg. En undersökning i början av 1900-talet visade att 9.5 procent av de ombordanställda var kvinnor. De arbetade inom den traditionellt kvinnliga sfären med matlagning, servering och städning. Fartygen de arbetade på var mest passagerarångare som gick utmed kusten. Enligt sjöfartsboken hade Elina under den tiden titlar som "kokerska" och förestånderska".

Namnbricka

Namnbrickorna med blå ände användes vid SJ av avgångssignalerare eller avgångssignalerarbiträde (utan att vara ombordansvarig). Givaren berättar att tågvärdarna bytte namnbrickor med varandra. Det hände att hon hade på sig andra kollegors namnbrickor under sitt arbetspass, till exempel denna namnbricka med namnet "Erik". Arbetsgivaren tyckte inte om att bar varandras namnbrickor. Anledningen till att de inte ville bära sina egna namn var för att situationen kunde kännas hotfull ibland och de var oroliga att bli uppsökta av resenärer. Det är också anledningen till att det numera oftast endast är förnamn på namnbrickorna. Ofta kallade ombordpersonalen varandra vid efternamn och då kunde det vara möjligt för resenären att slå ihop det skrivna förnamnet på namnbrickan med efternamnet. Det var säkert en rolig grej kollegor emellan att låna varandras namn också. Utformningen på skyltarna har ändrats från namn med SJ-logga, till titlar utan logga, till namn igen med SJ logga och till enbart namn. Namnbrickor med blått i högra änden användes av ombordpersonal som tjänstgör som avgångssignalerare eller avgångssignalerarbiträde utan att vara ombordansvarig samt av övrig personal ombord på tåget med viss utbildning men som inte tjänstgör som sådan på tåget. Detta för att utvisa vilka personer som vid behov kan användas i trafiksäkerhetstjänst. Markeringarna på skyltarna skulle också hjälpa räddningstjänsten att snabbt få veta vem de skulle tala med på en olycksplats. Detta system med blå markering förekom framförallt då SJ hade hjälp av ett externt företag till vissa funktioner på tågen. När SJ gick tillbaka till att endast använda sig av egen personal togs systemet bort. Vissa hade fortfarande kvar namnbrickorna en tid efteråt fast systemet inte längre är i bruk. Idag är föraren ombordansvarig på alla tåg och till exempel SJ:s lok och vagnar har man även en "särskild ombordansvarig". Givaren hörde själv av sig till museet 2013 och erbjöd sin gamla uniform som gåva och 2015 samlade Järnvägsmuseet in fler föremål från samma givare, bland annat denna namnbricka. Blusar, tröja, kavaj och väst, som ingår i uniformen, har en liten ficka på bröstet med ett hål att trä i magneten på baksidan av namnbrickan. Sista dagen denna uniform användes var 2008-05-26. Dagen efter sattes en ny svart uniform i bruk. Namnbrickor har varit listade i uniformsbestämmelserna, men det dröjer oftast inte lång tid innan nya varianter tas i bruk på olika enheter.

Möbeluppsats i 27 delar

”Aldrig mer”, sa Wilhelmina kallt när hon såg sina tre års slit på rad. Det hade varit ett försök. Ett försök, märk väl. Kvinnor ska brodera och se till att hemmet är dekorerat. Så mycket hade hon förstått, utfört och presterat. Naturligtvis till ett pris, det gör ju alla. Huvudvärk, ångest och ömma fingrar. Och så en malande känsla av att allt är fel. Men nu stod de där på rad: en möbeluppsats i 51 delar med allt tyg broderat av henne själv. ”Aldrig mer”, sa Wilhelmina och vände ryggen åt vad som förväntades av en kvinna. Möbeluppsatsen och det enorma arbete som ligger bakom Wilhelmina von Hallwyls broderier är ett slående exempel på hur omvärldens förväntningar får oss att utföra saker som, på ett sätt, är meningslösa. Arbetet kan å andra sidan resultera i en revolution, en förändring i tillvaron, som definitivt inte är meningslös. Vilken möbeluppsats på 51 delar håller du på med?

Ring

Det är slutet på 1840-talet. En ung officer ger sin tidigare guvernant en ring. Vad betydde ringen för dem? Han hade köpt ringen i Italien där han tjänstgjorde och skänkte den till henne. Åldersskillnaden dem emellan – hon var sexton år äldre – kan tyda på att det inte var en kärleksgåva, men vem vet? Hon hade passerat giftasåldern, av tiden utkorad till ungmö för evigt. Endast några få år senare dog den unge officeren, 22 år gammal, i en koleraepidemi på Sicilien. På hans gravsten står ”begråten av alla som mötte honom.” Hans guvernant levde vidare och tog med sig ringen till sitt nya hemland, Sverige, där hon fortsatte arbeta i en annan familj. Vid 83 års ålder skänkte hon ringen vidare till sin sista elev, en elev som vuxit och blivit en enastående museiskapare. Ringen skulle bevaras till en långt avlägsen framtid. Idag köper vi smycken i billighetsaffärer bara för att pryda oss en kväll på stan. Dyrare ringar köper vi för att sticka ut eller för att känna oss fina. Litet annorlunda är det att få en ring av någon. Det ligger oftast mer tanke bakom en gåva och därtill är ringen som gåva starkt förknippad med giftermålet, eller åtminstone kärleken. Det måste ha varit liknande tidigare i historien. Är ringen som symbol något som förenar oss?

Porträtt av en person

”En bild av en kvinna”, skulle fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel sagt på 1600-talet. ”En 35 års mycket fet man i röd mössa [---] halvt kvinnlig och rätt vulgär”, menade konsthistorikern Olof Granberg 1930. Men, å andra sidan, skrev han också att tavlan är ”så mästerligt målad, att jag icke tvekat att tillskriva det utomordentliga konstverket Albrecht Dürer.” I och med attributionen till Dürer blev konstverket värdefullt. Men det är utom allt tvivel att det inte var Dürer som målade tavlan, utan en annan tysk konstnär. Det kan vara ett självporträtt av Bernhard Strigel från Memmingen, även om det saknas bevis för detta. Det som talar för att det är en man på bilden är det långa håret och den röda mössan. Vid 1400-talets slut har de flesta kvinnor sitt hår täckt av en huvudduk. Det som talar för att det är en kvinna är de runda ansiktsdragen och den, för oss, feminina hållningen. Och svaret på frågorna? Det är upp till betraktaren att svara på. Personen på bilden var högst sannolikt enkel att könsbestämma år 1497. Men genom historien har olika betraktare tolkat könsmarkörerna genom sina egna tidsraster. Idag förmedlar bilden en slags könsdysfori som är typisk för vår världsbild.

Sängbotten

Nedklottrad sängbotten som har använts i en våningssäng på ett logement vid Amfibieregementet Amf1 i Berga från tidigt 1980-tal fram till 2018. Klottret har sannolikt utförts av flera generationer värnpliktiga under tidsperioden 1980-2010. Merparten av klottret utgörs av sexistiska kommentarer och bilder av nakna kvinnokroppar, könsorgan och sexuellt umgänge. Motiven skildrar en militär tillvaro präglad av misogyn jargong och en längtan efter sex och intimitet. På så vis kan sängbottnen i hög grad illustrera frånvaron av kvinnor i en mansdominerad miljö. Under våren 2018 började fotografier och inlägg kring klottret på Amf1 att spridas runt i sociala medier. Efter en tid nådde uppgifterna även nyhetsmedierna och 26 mars 2018 publicerade Dagens Nyheter en artikel med rubriken ”Sexistiskt och nazistiskt klotter hos militären tar lång tid att sanera”. Uppmärksamheten kring klottret gjorde att ledningen för Amfibieregementet såg sig tvungna att agera, då förekomsten av sexistiska, homofoba och rasistiska uttryck går stick i stäv med den värdegrund om alla människors lika värde som försvarsmaktens samtliga anställda förväntas efterleva.

Vattenkran

Under gator, i golv och i väggar slingrar sig rör som helt förändrade vardagen för alla människor, men framförallt underlättade för kvinnor. Under andra halvan av 1800-talet började vattenledningarna breda ut sig som ett osynligt nät omkring oss. I ett hushåll utan vattenledning förbrukades under 1950-talet omkring 30 liter vatten per person och dag, till matlagning, städning, diskning, tvätt och hygien. Bodde fyra personer i hushållet gick det åt mer än 100 liter per dygn. För att minska arbetsbördan togs både regnvatten och snö tillvara, men försörjningen betydde ändå många turer till pumpen, en uppgift som i första hand var kvinnornas. Vissa kvinnor hade tillgång till en pump på gården, andra fick vandra långt med oket över axlarna för att släpa hem alla liter vatten. När vattenledningarna på 1860-talet sakta börjades bygga ut var drivkraften dock inte att underlätta för pigor eller husmödrar, utan det var rädslan för smittsamma sjukdomar som drev på utvecklingen. Innan det fanns fungerande avfallshantering dumpades köksavfall, tvättvatten och latrin lite varstans: på gatan, i vattendrag eller sjöar. För att undvika epidemier insåg man vikten av avfalls- och avloppssystem, men också av vattenledningar och reningsverk. Texten om vattenledningens historia baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.”

Anslag

I dag finns det närmare 300 tjej- och kvinnojourer i Sverige. Under 2020 hade exempelvis Unizons kvinnojourer, tjejjourer, ungdomsjourer och jourer specialiserade på att arbeta mot incest och sexuella övergrepp över 138 500 stödkontakter. Plakatet visar hur Sveriges första kvinnojour, i Göteborg, började kommunicera sin verksamhet till kvinnorna i staden, 1978. Sedan dess har antalet kvinnojourer ökat och kan idag inte tänkas bort från samhället. Förutom alla kvinnor som jourerna hjälpt, har de också varit delaktiga i att få igenom lagen om målsägandebiträde, lagen om kontaktförbud, sexköpslagen och en mängd kvinnopolitiska frågor. Den 16 juni 2021 presenterade regeringen ett nytt åtgärdspaket för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor för att ytterligare försöka minska våldet. Under 2020 konstaterades 17 fall av dödligt våld där offer och förövare hade en parrelation. En av Sveriges alla kvinnojourer drivs av Rosita Grönfors som grundat Sveriges första kvinnojour för romska och resande kvinnor i Sverige i början av 2000-talet. Du kan höra mer om kvinnojourens historia och Rositas arbete i podden Kvinnans Plats som du hittar överst på sidan eller här: https://www.kvinnohistoriska.se/kvinnansplats-kvinnojour.

Telefon

Telefonerandet associerades till män och företagande, men kom att fylla en viktig funktion för sekelskiftes kvinnor. Telefonen skapade en öppning ut ur den borgerliga kvinnans privata sfär. Men det skapade också otalige arbetstillfällen för kvinnor som blev telefonister. Att det blev kvinnor som tog plats bakom växelborden handlade om att de ansågs vara bättre lämpade än män att konversera hövlig och korrekt. I medierna porträtterades växeltelefonisterna som snälla, levande maskiner med klara röster, starka nerver och kvicka fingrar. Vissa av dem tog till och med plats inom det statligt ägda Telegrafverket, trots att kvinnor egentligen inte hade rätt till statliga tjänster förrän 1925. Undantaget motiverades med att de ogifta kvinnorna hade behov av försörjning. Men den egentliga orsaken var att staten, genom "mindre dyrlega qvinliga biträden" kunde minska sina utgifter och bättre konkurrera med marknadens privata aktörer. Trots lägre lön, visstidsanställningar, sämre pension och ålderstillägg kom det att bli ett mycket eftertraktat yrke. Texten om telefonens historia baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.” https://www.kvinnohistoriska.se/shop/kvinnosaker

Byxkjolen

I januari 1958 samlades journaliter utanför polisskolan i Stockholm för att få en skymt av Sveriges första "jujutsukunniga och batongbeväpnade" kvinnliga poliser. Det var något helt nytt. Visserligen hade så kallade polissystrar varit aktiva sedan 1908, men de hade verkat i det dolda och arbetat i inre tjänst. Att kvinnliga poliser nu skulle synas i det offentliga rummet och patrullera stadens gator var för många en svindlande tanke. I journalfilmen som rapporterade om händelsen konstaterades att "tanken på kvinnliga poliser [...] mötts av stor skepsis [...]". 1958 var polisyrket tydligt manligt kodat och associerat med våldsutövning och makt. Kvinnliga poliser utmanade föreställningar om hur samhällets ordning skulle upprätthållas - och av vem. Att kvinnliga poliser skulle bära samma uniform som sina manliga kollegor var otänkbart. Byxor ansågs inte estetiskt tilltalande. Kjol var uteslutet i alla fall i yttre tjänst eftersom den riskerade försvara språngmarschen eller på ett osedligt sätt blotta benen. Lösningen landade i en byxa som ändå var en kjol. Byxkjolen siluett signalerade även att det var en kvinnlig kropp i uniformen, och det var viktigt. Inte ens på håll skulle hon kunna misstas för en man. Texten om byxkjolen och kvinnliga polisens uniforms historia baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.”

Dricksglas

Historiskt sett har kvinnor sällan fått dricka som en karl. Ett exempel är motbokssystemet. Vanligaste motboksransonen för en man var 3 liter sprit per månaden. Kvinnan kunde däremot som mest hämta ut en halv liter per kvartal, men det förutsatte att hon var ensamstående och självförsörjande. Inte heller på krogen fick kvinnan dricka lika mycket som en man. På många ställen behövde hon "manlig eskort" för att inte bli tagen som för prostituerad, om hon ens blev insläppt. Och vid bardisken blev hon tilldelat hälften av mannens ranson. Texten om kvinnans alkoholkonsumtion baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.”

Dragonfanan

Dragonfanan av dyrbar grön sidendamast och exklusiva guldbroderier är en av åtta som tillverkats av Dorotea Staffenburg i Stockholm för Bohusläns dragoner i början av 1700-talet. Kostnaden för fanan var ca 1000 daler kopparmynt och den största delen stod broderiarbetet för. Staffenburg var pärlstickare vilket var en person som arbetade med broderi som innehöll pärlor, guld- och silvertrådar. De exklusiva fanorna användes i nästan 100 år innan de togs ur bruk och ersattes av nya. Militära fanor används idag av Försvarsmakten främst som identitetssymboler som stärker gruppen och skapar band till regementets historia. Försvarsmaktens nytillverkade fanor handbroderas fortfarande och är dyrbara lyxföremål samtidigt som de är bruksföremål, även om de inte förs på slagfältet idag. På Staffenburgs tid var könsfördelningen inom broderiyrket jämn då ungefär lika många kvinnor som män förestod broderiverkstäder. Idag är yrket helt kvinnodominerat. Under 1700-talet var det bara män som tjänstgjorde i armén. Idag är ca 20% av Försvarsmaktens anställda kvinnor.

Pass

Passets historia är en berättelse om individers rörelsemönster, medborgerliga status och statens önskan att kontrollera individers rörelser. 1921, i samband med den kvinnliga rösträttens införande, blev kvinnan en självständig politisk individ. Men passet var en påminnelse om att det var en bit kvar till jämställdheten. Den gifta kvinnans medborgerliga status var fortfarande kopplat till maken. Gifte hon sig med en man från ett annat land fick hon makulera sitt svenska pass och ansöka om ett nytt i mannens ursprungsland. I praktiken innebar det att hon riskerade att bli statslös. Passet på bilden tillhörde en kvinna, Ebba Astrid Beate Sofie Axelsdotter Linde Klinckowström, som blev känd för sina långresor genom Europa på hästen Castor. Passet visar dock tydligt att kvinnor var inte tänkta att röra sig ensam i världen. För den gifta kvinnan fanns plats i makens pass, både för hennes bild, uppgifter och underskrift. I praktiken betydde det att den gifta kvinnan var helt beroende av mannen så fort paret hade lämnat Sverige. Kvinnan var ingen egen individ, utan ett tillbehör till mannen, på samma sätt som hästarna, som Linde Klinckowström valde att sätta in i passet, var det för henne. Texten om passets historia baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.”

Skillingtryck

Skillingtrycket innehåller dödspsalmen för änkan Britta Christina Wallin, född Wanselius vid hennes avlivande den 28 juli 1827. Avrättningsvisor var en säljande genre i de enkla vishäften som ofta kallas skillingtryck. Sådana visor handlade om dödsdömda brottslingar i samtiden och såldes i nära anslutning till deras avrättning. Till skillnad från senare tiders brottsrapportering finns här få detaljer om själva brottet. I stället ligger fokus på syndarens djupt kända ånger och acceptans för sitt dödsstraff, formulerat utifrån brottslingens eget perspektiv. Änkan Brita Christina Wanselius kastade ett spädbarn i vattnet vid Skeppsholmsbron i stället för att, som hon lovat den ogifta modern, skaffa in det på Allmänna barnhuset. I rätten förklarade Wanselius sin gärning med ekonomisk desperation: barnhusavgiften hade gått åt till förnödenheter åt henne och de tre barn som hon ensam hade att försörja.

Skor

Det förbjudna har alltid inövat en lockelse på oss människor. Förmodligen av den anledningen har dessa skor ännu rykte om sig att vara ett kännetecken på en prostituerad i Venedig under 1500-talet. Bruket av chopiner (fr. arabiska chippin, korkek) kan härledas till 1400-talets slut. Det framträder främst i det spanska och italienska kvinnomodet men även män kunde bära platåskor. Möjligen kan de höga klackarna till en början ha tjänat som skydd mot smutsiga gator och torg. Tämligen snart verkar höjden och utförandet blivit allt mer extremt. Ett par chopiner i Museo Correr, Venedig, når 50 cm från golv till fotsula. Debatten om huruvida modet var specifikt för prostituerade eller inte pågår ännu bland dräkthistoriker. Någorlunda samstämmiga är forskarna om att modet krävde en tjänarinna för att hålla balansen. Enligt den världsledande skohistorikern June Swann är Skoklosters chopiner av en ovanlig skomodell, vilket gör skorna svårdaterade och svårplacerade. De är sannolikt från början av 1600-talet och de kan vara en experimentsko eller tillverkade för ett speciellt tillfälle. Skorna är hursomhelst knappt använda

Ring

En moders ring - Symbolen för det gudomliga moderskapet pryder denna ring: jungfru Maria med Jesusbarnet. Motivet omgärdas av sju ädelstenar, en ametist, två granater, en turkos, en hyacint, en safir och en jaspis. Stenarna bildar en krans som ska påminna bäraren om Marias sju fröjder. (Bebådelsen, Jesu födelse, konungarnas tillbedjan, Jesu uppståndelse, Jesu himmelsfärd, Andens utgjutande, Maria himmelsfärd) Ringen kan ha varit Gustav Vasas mors, Cecilia Månsdotters, vigselring. Initialerna i ringen E:I:S x C:M:D och årtalet 1488 skulle kunna betyda att Cecilia Månsdotter har fått ringen vid sin trolovning med Erik Johanson Vasa. Årtalet, som inte är knutet till deras trolovning, och typsnittet på bokstäverna, som introducerades först på 1500-talets slut, tyder däremot på att kopplingen är osäker. Ringen är, oaktat detta, från 1400-talet och har tillförts kungliga skattkammaren någon gång före 1785 som Cecilia Månsdotters ring.

Pickelhuva

En drottnings pickelhuva. När drottningens kusin, den tyske kejsare Wilhelm II:s besökte Sverige 1908 beslöt han att utnämna Sveriges dåvarande drottning Victoria till hedersöverste av fysiljärregementet nr. 34 i Stettin. Regementet fick hennes namn och namnchiffer. För att på ett korrekt sätt kunna ta emot ”sina” trupper fick drottningen beställa en full mundering för officerare hos skräddare J. D. W. Lampe. I utrustningen ingår en uniform för parad och en för daglig tjänst samt alla tillbehör, som en pickelhuva. Drottningen bar paraduniformen med kjol vid inspektion den 17 juni 1909 och för fotografering hos hovfotograf Schumann & Sohn i Karlsruhe. Fotografierna finns idag på Tekniska museet och går att se på

Krustången

När jag var liten, på 60-talet, var det vanligt att alla mammor var hemmafruar iallafall där jag växte upp. Min mamma var inget undantag. Hon skötte hemmet med allt vad det innebar med matlagning, städning, tvätt och att se till att barnen kom till skolan hela och rena. En dag i veckan hade hon tvättstugan som låg i källaren i vårat flerfamiljshus. Man fick boka den genom att skriva sitt namn på en lista. När all tvätt var tvättad och strykt och alla lakan och örngott var manglade och uppburna till lägenheten kom det roliga för min del, att krusa örngottsbanden! Åh, vad jag ryckte det var roligt och så fint det blev! På den tiden var det väldigt viktigt att kunna visa upp ett prydligt och välstädat hem där till och med linneskåpet tåldes att synas ordentligt.

Ostkaka som symbol för starka kvinnor

Under min barndom och långt före det, bakades ostkaka i bygden. Till kalas, bröllop och dop var ostkaka den självklara efterrätten. Hur det såg ut hos farmor, kan ni se på bilden jag laddat upp :) Den småländska ostkakan som tanterna hemmavid gjorde innehåller mjölk, mjöl och ostlöpe, bittermandel, ägg, grädde, mandel och socker. I det gamla bondesamhället användes den som så kallad ”förning”, dvs en rätt som gjorts i förväg och tagits med till fest - detta på grund av fattigdom. Men när jag var liten på 80-talet, var det dem som ordnade kalasen (kvinnorna) som själva bakade dessa godsaker.