Dragonfanan av dyrbar grön sidendamast och exklusiva guldbroderier är en av åtta som tillverkats av Dorotea Staffenburg i Stockholm för Bohusläns dragoner i början av 1700-talet. Kostnaden för fanan var ca 1000 daler kopparmynt och den största delen stod broderiarbetet för. Staffenburg var pärlstickare vilket var en person som arbetade med broderi som innehöll pärlor, guld- och silvertrådar. De exklusiva fanorna användes i nästan 100 år innan de togs ur bruk och ersattes av nya.
Militära fanor används idag av Försvarsmakten främst som identitetssymboler som stärker gruppen och skapar band till regementets historia. Försvarsmaktens nytillverkade fanor handbroderas fortfarande och är dyrbara lyxföremål samtidigt som de är bruksföremål, även om de inte förs på slagfältet idag. På Staffenburgs tid var könsfördelningen inom broderiyrket jämn då ungefär lika många kvinnor som män förestod broderiverkstäder. Idag är yrket helt kvinnodominerat. Under 1700-talet var det bara män som tjänstgjorde i armén. Idag är ca 20% av Försvarsmaktens anställda kvinnor.
Passets historia är en berättelse om individers rörelsemönster, medborgerliga status och statens önskan att kontrollera individers rörelser. 1921, i samband med den kvinnliga rösträttens införande, blev kvinnan en självständig politisk individ. Men passet var en påminnelse om att det var en bit kvar till jämställdheten.
Den gifta kvinnans medborgerliga status var fortfarande kopplat till maken. Gifte hon sig med en man från ett annat land fick hon makulera sitt svenska pass och ansöka om ett nytt i mannens ursprungsland. I praktiken innebar det att hon riskerade att bli statslös.
Passet på bilden tillhörde en kvinna, Ebba Astrid Beate Sofie Axelsdotter Linde Klinckowström, som blev känd för sina långresor genom Europa på hästen Castor. Passet visar dock tydligt att kvinnor var inte tänkta att röra sig ensam i världen. För den gifta kvinnan fanns plats i makens pass, både för hennes bild, uppgifter och underskrift.
I praktiken betydde det att den gifta kvinnan var helt beroende av mannen så fort paret hade lämnat Sverige. Kvinnan var ingen egen individ, utan ett tillbehör till mannen, på samma sätt som hästarna, som Linde Klinckowström valde att sätta in i passet, var det för henne.
Texten om passets historia baseras på Karin Carlssons bok ”Kvinnosaker - ett sekel av kvinnohistoria genom 50 föremål.”
Skillingtrycket innehåller dödspsalmen för änkan Britta Christina Wallin, född Wanselius vid hennes avlivande den 28 juli 1827.
Avrättningsvisor var en säljande genre i de enkla vishäften som ofta kallas skillingtryck. Sådana visor handlade om dödsdömda brottslingar i samtiden och såldes i nära anslutning till deras avrättning. Till skillnad från senare tiders brottsrapportering finns här få detaljer om själva brottet. I stället ligger fokus på syndarens djupt kända ånger och acceptans för sitt dödsstraff, formulerat utifrån brottslingens eget perspektiv.
Änkan Brita Christina Wanselius kastade ett spädbarn i vattnet vid Skeppsholmsbron i stället för att, som hon lovat den ogifta modern, skaffa in det på Allmänna barnhuset. I rätten förklarade Wanselius sin gärning med ekonomisk desperation: barnhusavgiften hade gått åt till förnödenheter åt henne och de tre barn som hon ensam hade att försörja.
Det förbjudna har alltid inövat en lockelse på oss människor. Förmodligen av den anledningen har dessa skor ännu rykte om sig att vara ett kännetecken på en prostituerad i Venedig under 1500-talet. Bruket av chopiner (fr. arabiska chippin, korkek) kan härledas till 1400-talets slut. Det framträder främst i det spanska och italienska kvinnomodet men även män kunde bära platåskor. Möjligen kan de höga klackarna till en början ha tjänat som skydd mot smutsiga gator och torg. Tämligen snart verkar höjden och utförandet blivit allt mer extremt. Ett par chopiner i Museo Correr, Venedig, når 50 cm från golv till fotsula. Debatten om huruvida modet var specifikt för prostituerade eller inte pågår ännu bland dräkthistoriker. Någorlunda samstämmiga är forskarna om att modet krävde en tjänarinna för att hålla balansen. Enligt den världsledande skohistorikern June Swann är Skoklosters chopiner av en ovanlig skomodell, vilket gör skorna svårdaterade och svårplacerade. De är sannolikt från början av 1600-talet och de kan vara en experimentsko eller tillverkade för ett speciellt tillfälle. Skorna är hursomhelst knappt använda
En moders ring - Symbolen för det gudomliga moderskapet pryder denna ring: jungfru Maria med Jesusbarnet. Motivet omgärdas av sju ädelstenar, en ametist, två granater, en turkos, en hyacint, en safir och en jaspis. Stenarna bildar en krans som ska påminna bäraren om Marias sju fröjder. (Bebådelsen, Jesu födelse, konungarnas tillbedjan, Jesu uppståndelse, Jesu himmelsfärd, Andens utgjutande, Maria himmelsfärd)
Ringen kan ha varit Gustav Vasas mors, Cecilia Månsdotters, vigselring. Initialerna i ringen E:I:S x C:M:D och årtalet 1488 skulle kunna betyda att Cecilia Månsdotter har fått ringen vid sin trolovning med Erik Johanson Vasa.
Årtalet, som inte är knutet till deras trolovning, och typsnittet på bokstäverna, som introducerades först på 1500-talets slut, tyder däremot på att kopplingen är osäker. Ringen är, oaktat detta, från 1400-talet och har tillförts kungliga skattkammaren någon gång före 1785 som Cecilia Månsdotters ring.
En drottnings pickelhuva. När drottningens kusin, den tyske kejsare Wilhelm II:s besökte Sverige 1908 beslöt han att utnämna Sveriges dåvarande drottning Victoria till hedersöverste av fysiljärregementet nr. 34 i Stettin.
Regementet fick hennes namn och namnchiffer. För att på ett korrekt sätt kunna ta emot ”sina” trupper fick drottningen beställa en full mundering för officerare hos skräddare J. D. W. Lampe. I utrustningen ingår en uniform för parad och en för daglig tjänst samt alla tillbehör, som en pickelhuva. Drottningen bar paraduniformen med kjol vid inspektion den 17 juni 1909 och för fotografering hos hovfotograf Schumann & Sohn i Karlsruhe. Fotografierna finns idag på Tekniska museet och går att se på
När jag var liten, på 60-talet, var det vanligt att alla mammor var hemmafruar iallafall där jag växte upp. Min mamma var inget undantag. Hon skötte hemmet med allt vad det innebar med matlagning, städning, tvätt och att se till att barnen kom till skolan hela och rena. En dag i veckan hade hon tvättstugan som låg i källaren i vårat flerfamiljshus. Man fick boka den genom att skriva sitt namn på en lista. När all tvätt var tvättad och strykt och alla lakan och örngott var manglade och uppburna till lägenheten kom det roliga för min del, att krusa örngottsbanden! Åh, vad jag ryckte det var roligt och så fint det blev! På den tiden var det väldigt viktigt att kunna visa upp ett prydligt och välstädat hem där till och med linneskåpet tåldes att synas ordentligt.
Under min barndom och långt före det, bakades ostkaka i bygden. Till kalas, bröllop och dop var ostkaka den självklara efterrätten. Hur det såg ut hos farmor, kan ni se på bilden jag laddat upp :)
Den småländska ostkakan som tanterna hemmavid gjorde innehåller mjölk, mjöl och ostlöpe, bittermandel, ägg, grädde, mandel och socker.
I det gamla bondesamhället användes den som så kallad ”förning”, dvs en rätt som gjorts i förväg och tagits med till fest - detta på grund av fattigdom. Men när jag var liten på 80-talet, var det dem som ordnade kalasen (kvinnorna) som själva bakade dessa godsaker.
