Kombolói – ”worry beads”

Kombolói – ”worry beads”
Sak
Kombolói – ”worry beads”
Berättelse om saken
Det här snöret med pärlor köpte jag när jag bodde i Grekland, på ön Lesbos. Jag bodde i en väldigt liten fiskeby där det ändå fanns ett par caféer och tavernor i hamnen, eftersom byn fylldes med dagsturister på sommaren. Jag kom dit på hösten, skulle vara där en vecka, men stannade längre, längre och längre tills det blev mitt hem. Lokalbefolkningen i byn har blivit kända världen över för sin solidaritet med flyktingar som kom och kommer i små båtar från Turkiet, och dom blev min familj under tiden jag bodde där.

Jag var mycket själv, men sökte mig mer och mer till lokalbefolkningen, för det var svårt när så många kring mig, volontärer, människor på flykt, journalister med mera, bara kom och gick. Byborna tog hand om mig ena stunden – och skvallrade om mig nästa :) Så är livet där. Jag fick olika smeknamn, fick gå in och hämta min egen öl i kylen på tavernan, sa hundra kalimera varje dag.

Fiskarna i byn hade varit med om extremt mycket, sett så mycket död, räddat så många liv. Det var dom jag tillbringade mest tid med, ofta i tystnad på café vid varsitt bord tittandes mot havet, ibland med tsipouro och meze och stormiga prat om Erdogan och EU. Efter ett tag kollade vi på fotboll på kvällarna, min bästa fiskarvän bjöd mig på öl när mitt lag spelade mot Olympiakos och jag bjöd tillbaka en annan gång. Min dröm var att själv få följa med ut och fiska calamaris, men av någon anledning var det väldigt svårt att få till. Tillslut fick jag följa med en kväll, när en bekant som var ortodox präst var i byn och också skulle följa med ut. Han pratade norska och berättade för mig att jag aldrig skulle fått följa med i båten utan honom, det var omöjligt för en (svensk) kvinna att följa med en gift man ut i båten utan att byn skulle skvallra ihjäl sig. Tanken hade inte ens slagit mig att det var därför mina killkompisar tuffade ut på havet titt som tätt – men jag hade så svårt att få följa med.

En dag kom en äldre man till byn och berättade att han var socialantropolog och hade bott i denna lilla by under två år i början av 80-talet eftersom dom hade så extremt intressanta, starka lokala traditioner som bevarats. Hans forskning hade bedrivits på fiken, där hade han suttit som mig och hängt med männen, betraktat och levt med. Han ville veta exakt hur jag haft det i byn. Så jag berättade – och han häpnade. Han kunde inte föreställa sig att en KVINNA hade ens rört sig på caféerna, suttit med männen och pratat politik och druckit tsipouro, druckit kaffe med dom uråldriga gubbarna, blivit bjuden på öl (jag hävdade och hävdar bestämt än i dag att det var ett tecken på helt vanlig vänskap men enligt hans forskning kunde det enbart varit en sexuell invit). Han sa att jag levde i männens liv, som var helt separat från kvinnornas. När vi pratade insåg jag att han hade rätt, utöver dom underbara kvinnor som jobbade på caféerna men som jag under tiden som gått förstått aldrig var från lokalbefolkningen, så rörde sig inte byns kvinnor där jag var, kanske bara på söndagsmiddag med familjen. Kvinnorna satt inte med en kaffe, en cigg och en kombolói smattrandes i tassen. Hade jag förstått normerna och reglerna i byn hade jag säkert automatiskt börjat följa dom, men jag gjorde bara vad jag var van vid hemma. Jag rörde mig där jag ville röra mig, drack det jag ville dricka, tittade på mitt lag. Jag ville inte sitta i hemmet, jag ville ut på havet.

När jag tittar på dom här pärlorna nu hör jag ljuden från allas kombolóis och minns hur alla fiskare tålmodigt skulle visa mig hur man gjorde, och släppte in mig. Vi övade, dom kom med tips, lärde mig några viktiga grekiska ord såsom ”delfin” och ”imorgon”, lagade lamm till mig, för jag älskade lamm.
När jag leker med min kombolói med handen minns mitt lilla liv som grekisk-man-prao under 2015-2016. Jag sörjer också att jag genom att vistas i det offentliga aldrig kom nära dom lokala kvinnorna, förutom några få undantag (de som flyttat till ön och gift in sig). Kvinnorna befann sig i det privata.
Därför valde denna sak, och därför är den viktig
En kombolói betraktas säkert som en typisk manlig sak i Grekland. Den här saken representerar min tid i den här byn och en värld som hade varit männens så länge, den känns nästan som en nyckel in. Den representerar en värld jag bröt mig in i utan förstå att jag gjorde det, men på många sätt fortfarande var helt utesluten ur. Ofta när jag har rest ensam har jag varit frustrerad över att jag inte har kunnat göra vad manliga turister kan, jag blir inte insläppt i en gemenskap eller så är jag själv rädd för hur det kan misstolkas om jag följer med på vissa saker. Det kan bli farligt eller obekvämt att vara ensam med män. Här hemma i Sverige uppstår självklart såna situationer med, men jag tror dom blir ännu synligare i nya miljöer man inte formats av själv.
Fotograf
Anna
Licens för fotograf
CC BY-SA 4.0
Inlämnarens namn
Anna
Kön
Kvinna
Födelseår
1983

Del av Kombolói – ”worry beads”