Dagböcker
- Sak
- Dagböcker
- Berättelse om saken
-
Fyra dagböcker skrivna av Elin Sirenius under åren 1874-1880. Elins första dagbok sträcker sig från den 25 maj 1874 till Nyårsnatten 1875. Elin är 17 år då hon börjar skriva. Hon skriver om resor, baler och middagar men även också om vardagliga händelser, relationer och människor i sin närhet. Hon skriver om när hon är tärna på sin vän Hilmas bröllop, om det händelserika besöket i Uppsala och om resan till Kalmar, där hon och hennes mamma lämnar sin lillasyster Signe på flickskola.
Hur tonårsångest kunde kännas 4 september 1874: "O hvad jag känner mig olycklig i qväll, allting går emot mig. Mamma förebrår mig att jag är så retsam, förbehållen och allt möjligt och att jag inte duger till något, o, om hon endast viste hvad det smärtar mig när hon säger så, desto hårdare och slutnare blir jag, när jag någon gång bemödar mig att vara god händer alltid att något går emot och då är det slut med mig. Jag känner rigtigt en inre jäsning i mig som om jag ville explodera men jag måste qväfva det tills jag lägger mig, då jag ger den luft i tårar." - Därför valde denna sak, och därför är den viktig
-
Dagboken har varit (och är) ett viktigt föremål för kvinnor i egenskap av få tömma sina innersta känslor, avreagera sig och lämna sina tankar till eftervärlden. När du inte får göra din röst hörd på annat sätt, så har dagboken varit en trygg vän.
Såhär skriver Lilja Hejdenberg 15 år, efter att ha läst Elins dagbok.
Elin började skriva dagbok när hon var sjutton år gammal.
Där och då flöt hennes hjärta ut i bläck i små nätta anteckningsblock.
Ett hjärta likt vilket som helst i en människa i den åldern.
I min ålder.
Även om hennes språk skiljer sig radikalt åt från mitt, från allas nu för tiden.
Även om hennes livssituation likväl som samhället under slutet av 1800-talet är så långt bort från vår tid, är hennes texter narrativ om en ung kvinnas steg in i något annat än vad det tidigare varit.
Dagböckerna skildrar resan in i hennes framtid, in i hennes nya era.
Dagböckerna är hennes jag, i ständig rörelse.
Det är svårt att inte bli berörd, konfunderad och fylld av nya insikter när man läser.
Att inse att det inte bara finns trehundrasextiofem dagar på ett år utan strax över sju miljader gånger trehundrasextiofem.
Tänk då genom tiderna.
Hur många dagar som har funnits.
Som alla har varit någons egen.
Hur många som komma skall.
Hur många som inte blivit nedskrivna.
Som inte kommer att bli.
Som dör när kroppen dör.
Som dör när tiden går vidare.
Fragmenten leker kvar i luften.
Det är det enda vi kan ana.
Men om Elin, det vet vi.
Vi vet att hon var kär i Albin.
Att hon var en väluppfostrad flicka.
Att hon åkte häst och vagn.
Hon projicerade sitt hjärta i bläck.
Nu ligger det inlåst bland arkivskåp i en låda av wellpapp.
Det är så vackert hur dessa fragment får leva i små kartonger, smyga fram och påminna oss.
Om tiden.
Om livet. - Personer som saken var relevant för
- Elin Sirenius
- Licens för fotograf
- CC0
- Inlämnarens namn
- Karin Andersson / Sörmlands museum
Del av Dagböcker