När jag tänker på pärlorna och alla armband och halsband jag gjorde som barn, fylls jag av minnen av färg, glädje och stolthet. Men mest av allt minns jag relationerna som växte fram medan pärlorna träddes på tråden. För mig var de aldrig bara små glänsande bitar, de var en del av min värld, en plats där kreativitet, tålamod och kärlek fick ta plats.
Jag minns hur jag satt vid köksbordet, hur ljuset från fönstret föll över pärlor i blått, rosa, grönt och silver. Varje pärla hade sin plats. Varje färg bar en tanke, en känsla, en person. Jag visste vem jag skapade för. När jag gav bort mitt första armband gjorde jag det med stolthet, som om jag gav bort en del av mitt hjärta.
Idag sitter mitt barn med pärlor i händerna och gör smycken till mig. Och minnena väcks till liv igen. Han gör armband i skolan och kommer hem med sina små, vackra skapelser. Jag ser samma koncentration i hans ögon, samma noggranna rörelser när han väljer färger, samma glädje när han visar vad han har gjort. När han ger mig sina armband tar jag emot dem med samma stolthet som jag själv en gång kände.
Det är som om tiden knyter ihop sig själv i dessa små pärlor.
Jag tänker att rätten till abort och att själv kunna välja om eller när en ska få barn har varit helt revolutionerande för svenska kvinnor. Det är dock en väldigt ung rättighet och möjlighet, vilket jag blivit påmind om på senare år. Tidigare i mitt liv var aborträtten något självklart, att göra abort på ett sjukhus utan att någon ifrågasatte ens motiv var ett alternativ som inte på något sätt var skambelagt eller ansågs märkligt. I alla fall i de kontexter jag rörde mig i. Det fanns motstånd, men enbart från kristet håll och de ansågs vara extrema. På senare år har jag dock insett hur skör denna rättighet kan vara. Det har uppstått motstånd från andra läger även i Sverige, inte bara från religiöst håll, utan även politiskt. Det skrämmer mig.
Det handlar helt enkelt om att alla människor ska få välja fritt hur de vill leva sina liv. Rätten ger inte bara personer med livmoder rättigheter, det är en rättighet som räknas in med så mycket annat. Det finns inga argument mot abort som håller. Jag har hört så mycket dumheter och okunskap runt detta.
Självklart skall abortfriheten finnas, där är Sverige föredömligt i detta hänseende med sin lagstiftning. Man kan ytterligare förstärka detta med att det också är ett barns rättighet att vara efterlängtat och önskat, man skall ha med barnperspektivet.
En kvinna skall ej behöva bära eller föda fram ett barn som HON anser att hon ej av olika skäl önskar/kan ta emot.
((Tänk er motsatsen: tänk att som barn ständigt möta en blick/ bemötande att man inte är önskvärd eller älskad som barn under sin uppväxt. Den som tänker annorlunda borde ställa frågan till psykologer om någon av deras patienter lider av sviter efter detta i vuxen ålder)). Är förvånad över att detta fortfarande motarbetas. Makt!
Bra att ni har denna utställning med text och bild av människors egna berättelser i utställningshallen. Tack!
Jag tänker att det är ett politiskt beslut som många ställer sig bakom men att abort i sig borde problematiseras mer eftersom det påverkar kvinnor och kvinnors hälsa mer än man vill tillstå.
Abort är ett medicinskt ingrepp som är en standardbehandling, och ska som annan medicinsk behandling finnas lättillgänglig för de människor som behöver.
Jag springer för att jag vill känna att jag orkar. Och för att visa mig själv att jag visst kan komma dit. Dit som i framåt liksom, ospecificerat. Ofta känns det nämligen som att jag inte orkar springa, eller inte ens kommer att orka längre fram. Då springer jag utan krav från mig själv, tänker att det verkligen är en av de sakerna i livet som man inte kan fuska sig till, det enda sättet att få mer kondition på är att orka börja. Och fortsätta. Och ta pauser om man behöver. Tar man en paus tidigt så har man ändå börjat. Och då är ett steg taget. Sen tar jag fler. Ibland känns det bara tungt, och ibland, känns det som att jag har klarat något riktigt stort. För det är det, att orka mer än vad man tror att man ska göra är mäktigt. Oavsett hur stor det är i relation till någon annan, så är det hur stort det är för mig som jag ska låta ta plats. Och att sedan springa Tjejmilen med ett gäng kvinnor som alla går igenom sin egen resa, tillsammans, är ännu härligare.
Löppasset dagens viktigaste möte. Ett möte med mig själv. Det ger en frihetskänsla jag inte upplevt i någon annan idrott. Bland är det en lugn paus från allt brus där jag tar in naturen. Bland springer jag hårt för kan känna livet pulsera i kroppen. Jag blir harmonisk av en lugn jogg och starkt av fart. Varje gång jag kommer tillbaka från ett pass är jag en bättre och gladare person.
Jag springer för att få tystnad, lugn, vara frisk, känna mig stark och uppleva frid.
Jag känner mig fri, lugn, stark, i momentum med min kropp, jag känner att jag kan andas och vara exakt här och nu i både själ och kropp.
För att jag mår bra fysiskt och psykiskt av att springa. Egentid och känsla av att vara stark och fri. Meditation. Olika tempo har olika funktioner. Är jag arg springer jag fort, om jag är trött springer jag långt och långsamt i naturen och vilar hjärnan under tiden.
Jag springer för att jag känner mig stark, fysiskt och mentalt. Jag springer för att känner mig stolt över mig själv och vad min överviktiga kropp faktiskt klarar av.
När jag springer känner jag mig fokuserad och min ångest dämpas. Oavsett hur trött jag är efter så känner jag mig alltid glad.
För att få egentid i en fullspäckad vardag, när jag springer är jag fri från ändlösa checklistor och allt som ska fixas med. Det är min stund med min bästa musik. Jag känner mig stark och glad och flåsig haha.
För att få träning i en stressig vardag med jobb och småbarn. Löpningen är enkel och kan varieras och genomföras vart man än är. Det ger mig glädje att springa, oavsett om jag springer själv, med barnvagn eller med en kompis.
När jag springer är jag stark, snabb, självständig och tillfreds. Så känns det i alla fall. I själva verket är jag inte alltid så snabb eller stark. 😊
Jag springer för att rensa tankarna, svettas ut stress, springa ifrån bekymmer, slippa migrän och spänningar, bli stark, möta naturen, andas frisk luft. I långa träningspauser, t ex vid sjukdom eller tidsbrist, tappar jag energi och lust, och det kommer inte tillbaka förrän jag får på mig löparskorna igen.
Jag började springa som en del av kbt när jag var deprimerad, och sen har jag fortsatt. Löpningen får mig att tänka på inget annat än exakt det jag håller på med, vilket känns som en riktig katharsis. Det är svinjobbigt och jag kommer nog aldrig bli en löpare med slimmad kropp och helt okomplicerad relation till löpandet, men det har jag släppt vid det här laget. Löpningen räddade mig när jag mådde mycket dåligt och det är jag så tacksam för så jag känner stor glädje när jag springer (eller kanske framför allt efteråt).
Jag springer för att det skapar en bubbla, en bubbla där jag får känna mig fri, där jag älskar min kropp. En bubbla där jag är världens bästa människa alla kategorier, där jag tror på mig själv och inte ser ett enda hinder. Jag känner mig ”high in life”.
Som en del av vårt projekt Kvinnans Plats samlar vi in berättelser från allmänheten. Var med och bidra med din! Din berättelse kan vara en kort iakttagelse eller en lång text, och kan till exempel handla om kvinnor som du tycker präglat platsen eller händelser som du tycker har påverkat kvinnors liv. Du kan dela minnen från förr eller dela något som sker just nu. Vi tar emot text, foto, video och ljud.
