Det ska vara en rättighet för alla, en mänsklig rättighet

Jag har gjort två aborter en medicinsk och en skrapning. Första gången var jag 17 år, 2002. Var för ung och kände att jag inte ville ha barnet. Min partner likadant, han stöttade mig och fanns där hela tiden. Jag berättade inget för mina föräldrar av rädsla för att de skulle bli besvikna/arga och slänga ut mig hemifrån. Har rötter I ett Latinamerikanskt land och även om mina föräldrar är supertroende katoliker så tänkte jag ändå att de inte skulle förstå. Kommet inte ihåg att jag blev erbjuden samtalsstöd efteråt . Kommer ihåg att jag efter ingreppet fick vila, och att när jag kom hem så la jag mig i min säng och däckade. Än idag har jag inte berättat för mima föräldrar men gör mina syskon, ångrar inte beslutet. Ångrar bara att jag inte berättade för mina föräldrar och gick igenom detta ensam. Även om jag hade mim pojkväns stöd var vi båda unga, han två år äldre, och mådde väldigt dåligt efter det på grund av skam/skuldkänslor och rädsla för att mina föräldrar skulle få reda på det. Berättade för en nära vän, Som berättade för sin förälder som gått igenom en abort med, men blev mest ledsen och besviken att hon berättat , då våra föräldrar också var/är vänner även om det var av omtanke. Har förlåtit henne idag och idag är jag glad att jag inte har egna barn, men är fadder till en ensamkommande ungdom som är ungefär lika gammal som mitt barn hade varit och gudmor till två barn.

GK

1984

Kvinna

Göteborg

Offentligt anställd

Endast Stockholms Kvinnohistoriska får visa materialet